Så himla tacksam att det raderades igår. Måste jag erkänna. Det är en fin balansgång det här. Att våga vara (att vara dumdristig nog att vara) öppen och berätta om de största av rädslor eller fulaste av känslor versus att inte betraktas som ett fullständigt freak ute i det sociala livet. Och man kan väl säga att det är det sociala livet jag har problem med nu. Alltså inuti. Tror ingen annan märker något, de som står mej allra närmast bara. För alla andra är jag nog exakt samma. Men i mina öron tjuter tinnitus-ångest och mitt undulathjärta fladdrar på gränsen till hysterisk attack allt som oftast. Och det är en för mej helt obekant känsla, den där otryggheten, och den skrämmer skiten ur mej.
Det var det jag skrev om. Väldigt ingående och långt och öppet och utlämnande. Och jag är faktiskt glad att det inte publicerades. Jag har aldrig varit världens starkaste person, och nu, när jag är i mitt livs svagaste skick så hade jag nog mest tyckt (idag) att gårdagens öppna brev till allmänheten om sakernas tillstånd hade känts... rätt så himla jobbigt bara.
Jävla 2012. Om bara några veckor ska jag dansa på din grav. 2013 kan inte komma snabbt nog om du frågar mej. Och apropå fråga mej, kan folk ge fan i att ställa mej frågor när jag är full?
