2007

Emelie Thorén 08:53 7 Dec 2014

Det tar sån himla tid att göra de här årssammanfattningarna, under 2007 skrev jag 569 inlägg, och då avslutade jag ändå bloggen tillfälligt i september (jag flyttade till Veckorevyn, which is weird). 2007 var året då Hanna kom, året då jag slutade som musikredaktör på Nöjesguiden, året då vi flyttade från Hornstull till en rätt så hemsk nittiotalslägenhet i Skanstull.

Det första som slog mej när jag läser de tidiga åren på röda Popmorsa, och det här nämnde jag i inlägget innan, det var hur himla ohärligt jag ofta uttrycker mej. Inte som i n-ord eller helt SJUKA saker, mer att jag sparkar neråt för att vinna en rolig poäng (som inte ens är kul idag), jag är helt vansinnigt besatt av vikt och kan med alldeles för lite ironi skriva "nothing tastes as good as skinny feels". Idag skulle jag aldrig skriva vad jag väger och sen hävda att jag är tjock. Herregud vem BRYR sej. Och jag skriver också jätteofta att människor är fula, och visst absolut, det är  oftast "bara" amerikanska kändisar som får den typen av kommentarer av mej, men det är väl fan inte okej för det. De senaste åren har jag aktivt jobbat på att inte kommentera vare sej mitt eller andras utseende inför Hanna, för jag vill inte påverka henne att lägga någon värdering i hur folk ser ut - och jag HOPPAS att det också speglats i det jag skrivit på bloggen senare år. Men iallafall, det är så himla tydligt att jag växt mentalt (nåja, en smula allafall) och börjat tänka och ifrågasätta och fundera på saker sedan 2007 (kostade bara 30 000 i terapifakturor) (ändå värt). Jag tror också att det handlar jättemycket om klimatet, då och nu. Vad bloggar och internet används till. 2007 tänkte jag fortfarande inte på att så många eventuellt läste, jag tänkte fortfarande på den som min Skunk-dagbok, hade INGA reflektioner kring huruvida jag hängde ut Kalle eller mitt barn (vilket jag gjorde i några år).

Sånt här kunde jag utan bekymmer tjonga ur mej:

Courtney Love har tydligen slagit alla rekord i grenen Ful.

Jag tänker att viljan att skriva NED saker kom från att vilja positionera mej som "fortfarande häftig". Och som ni märker fanns inget tänk på kvinnlig backning eller så. Idag har jag så svårt att se poängen med att lyfta upp något bara för att säga att det är crap? Roligare att peppa på nåt som är bra ju. Och så återigen då. "Den allra fulaste av de fem fula i Spice girls". Haha åh. Ditt lilla as.

Här hade jag tydligen vägt mej i Borlänge.

Vi kan väl sammanfatta det med att psykbryt och ensamstående med barn gjorde mej gott i längden.

För att illustrera hur längesen 2007 är så kan man ju t ex kolla in detta - JAG UPPTÄCKTE FACEBOOK!

Det största som hände 2007 var Hanna. Ni vet hur vissa människor blir helt till sej så fort de ser ett barn, vill klämma och nussa och tycker alla, exakt alla barn är helt bedårande? Jag har aldrig varit en av dem. Inte som att jag ogillat ungar rakt av, men jag har alltid tänkt att jag har barnvaktat fem småsyskon och det får räcka så. Sen så ville Kalle ha barn. Jahopp. Och jag var så hög på tanken och känslan i att någon ville BILDA FAMILJ med mej (med mej?! Thorén?!) att jag rycktes med av bara farten. Och det var på riktigt mitt livs smartaste bästaste beslut. Hon förändrade allt, och det var inte alltid lätt, och det ÄR inte alltid smärtfritt, men det är aldrig aldrig något jag vill vara utan. Jag är så galen i henne. *she completes me*

Jag var jäkligt opepp på själva förlossningen. Extremt opeppad.

Det säger ju sej självt. Eller det kanske det inte gör, men jag har aldrig varit någon Moder Jord-person. Ja, och sen så drog det ihop sej kan man säga.

Kalle drog på det beräknade förlossningsdatumet. UTOMLANDS! Det hade jag inte accepterat idag. Kan jag säga.

Nä men så fick man lite värkar några timmar efter att han dragit dårå. Stresspåslaget: enormt. Och det blev lite turbulent ett tag, men som tur var kunde Kalle vända under mellanlandningen i Oslo och kom hem på kvällen igen. Tidigt morgonen därpå åkte vi in till BB och på den vägen är det kan man säga.

Lite lustigt ändå att jag skriver hur skitsnygg hon är, och sen när jag väl premiärar en bild på henne så väljer jag denna?????!!

Noll kommentarer på den. Alla ba "don't mention the baby". Oh well. Sjukt jävla gullig var hon från dag ett allafall. Jag var mammaledig och Kalle försörjde sej enbart på fester och dj-gig så vi hade hela våren och sommaren tillsammans med Hanna. Vi gjorde inte så himla mycket, vi hängde runt på Söder och fikade och träffade kompisar. Hanna sov mycket, så jäkla soft barn, jag läste nu i ett inlägg att jag fick väcka henne framåt elva om förmiddagarna.

Eftersom jag är av nostalgisk och sentimental natur så oroade jag mej redan när ungen var tre-fyra månader för att hon skulle flytta hemifrån.

Och så bara två på henne för att hon är så himla liten och nussig. Och lik Joffe! De är jättelika ibland.

Gud, de här inläggen kommer ju väga bly. Men så får det bli. Det var väl också nångång 2007 som andra började läsa min blogg. De flesta var oerhört glada och snälla och peppiga, men självklart fanns det redan då några som ville negga eller ifrågasätta - inte många dock. Och det har jag alltd varit så himla tacksam för. Jag tror att enda anledningen till att jag vågat vara så pass öppen och ärlig i de ledsna svarta inläggen är att jag alltid känt att de har landat mjukt. Att jag litade på att de skulle bli förstådda och inte läsas med ögon som letade efter ord eller innebörder att hacka ner på. Ibland genom åren har jag gått i försvarsställning, och det här var nog första:

Haha ändå, att jag orkade bry mej om himla Kishimoto. Men det VAR så viktigt då. Att få fortsätta vara den jag var innan barn. Jag upplevde inte att morsa-klimatet var så i mitten av 2000-talet. Man skulle vara typ Pernilla Wahgren då. Sedan dess har grejer hänt och debatterats och det är mycket högre i tak, tycker jag. Men där och då var det så vansinnigt viktigt för mej att få vara samma glaaa-a jänta / svartkletade mode-emo som innan, vilket så klart slet mej itu på hundra olika sätt, för en mammaroll förändrar en ju.



Det var jättesvårt att vara roliga sjyssta tjejen när man egentligen bara ville vråla rakt ut mest hela tiden. 2007 hade jag ännu inte börjat jobba med mej själv, jag var den största strutsen någonsin, bet ihop och kämpade på, vevade loss med olika argument ibland men de höll aldrig i längden. Jag hade så låg självkänsla att någon bara behövde blåsa på mej så föll alla orden till golvet. Och jag och Kalle var så jävla dåliga på att kommunicera. Vi KUNDE varandra, hur den andre skulle reagera, vad den skulle garva åt, vad den andra skulle bli peppad på, vi fyllde i varandras meningar. Såna saker. Men FÖRSTOD varandra, det gjorde vi nog aldrig.

Oh well. Mellan alla arga och ledsna inlägg var jag ju så klart glad ibland. Vi var tillsammans många år till. Det puttrade på liksom. Vardagen. Lunket.

Jag började gilla Kalle först, några veckor innan vi faktiskt fick till det (på Riche). Vi hade känt varandra ett tag. Tyckte ju så klart det var svinläskigt att han var en nykter person och jag var en mestadels och allt som oftast vinindränkt person. Det hindrade mej inte från att 03.47 utanför Mettan ba:

Haha. Så pass missnöjd min.

Jag flyttade min blogg till Vecko-revyn i september. Var där ett tag, minns ej hur länge, men jag slutade efter ett tag och bloggade inte alls under rätt många månader. Vet inte vad jag gjorde 2008. Men det ska jag ta reda på tills nästa inlägg! ERKÄNN ATT NI INTE KOMMER KUNNA SOMNA FÖRRÄNS DET KOMMER! Sån jäkla nagelbitare.

<3

9 Visa kommentarer (9)

Fler blogginlägg från Emelie Thorén