Ty Segall lämnar ingen tveksamhet kring Fuzz. En fet surrig riffbetonad produkt, där begreppet powertrio talar ett tydligt språk. I sina bästa stunder drar paketet bra nära åt Black Sabbaths tungrodda sväng, medan i mer tveksamma partier irrar trion iväg på psykedeliska avfarter som verkar endast styras av improvisationens bristfälliga kompass. Debuten från 2013 höll ihop den melodiska strukturen bättre, men besatt inte lika mörka och spaceiga riff.
