Det är med största nöje som Nöjesguiden välkomnar våra kanske allra mest energiska bloggare, poeterna Elis Burrau och Anna Axfors. Tillsammans har de bloggen Vi som aldrig skrev prosa på Nöjesguiden.
Elis Burrau är inte direkt ny på Nöjesguiden – han är sedan ett år tillbaka NG:s litteraturredaktör och ständiga Bokmässan-reporter. Men nu har han tillsammans med sin poetkompanjon Anna Axfors blivit med egen blogg. Vi ställde några frågor till de båda för att bland annat få reda på hur man skriver bra poesi.
Vilka är ni?
Elis: – Anna är ett geni, hon borde vara med i den där nya Moa Gammel-boken. Själv är jag en sån där kille som är med i en Zach Braff-film när det börjar regna och en Simon & Garfunkel-låt spelas i bakgrunden. Mitt jobb är att vara artig och snäll mot folk på en teater. Sen är jag också poet och Nöjesguidens litteraturredaktör sen nåt år tillbaks.
Anna: – Jag är ett geni… Jag bråkade med en kompis nyligen och då sa hon "tror du inte folk blir trötta på dig när du alltid ska säga att du är ett geni". Jag säger inte alltid det, inte rakt ut i alla fall. Men jag tror ärligt talat att det finns genier och jag kanske är det. Är det så konstigt? Att säga att man är ett geni är inte detsamma som att säga att man är bäst. Det är mer ett tillstånd man frivilligt eller ofrivilligt befinner sig i, ett öde. Jag är också receptionist.
Vad kommer ni skriva om i er blogg?
Elis: – Mingel och poesi, som det står i beskrivningen.
Anna: – Fattar du väl, bitch.
Elis: – Och om den ädla konsten att läsa och skriva. Och om jag träffar UKON, Ulf Karl Olov Nilsson, kommer jag naturligtvis blogga om honom. Min mormor brukar alltid säga: “UKON träffar man bara en gång i livet.”
Anna: – En gång, för inte så länge sedan, så satte UKON en stämpel på min handled. Det var så sensuellt. Hans fingrar som tryckte löst mot min hud för att sedan lämna en liten färgklick från en stämpel som jag senare under kvällen snodde för att Elis sa att jag skulle sno den. Då förstod jag inte meningen med det, men nu förstår jag.
Elis: – Vi kanske auktionerar ut den där stämpeln på bloggen sen. Alla pengar går till Bob Hansson.
Anna: – På bloggen tänkte jag skriva om mitt liv. Jag lever efter devisen att det personliga är poetiskt. Jag kommer kanske skriva om saker som jag tycker. Jag får ibland höra att jag har starka åsikter. Vet inte vad det betyder.
Elis: – Det finns de som tror att Anna bara är rolig. Det stämmer inte. Det finns också de som tror att jag inte kan vara seriös eller blodigt allvarlig. Det är lögn.
Anna: – Nej, vi har faktiskt känslor. Riktiga känslor.
Hur skriver man bra poesi?
Anna: – Ett bra trick är att kopiera. men om man vill vara trovärdig är det bra att skriva eget också. Inspireras, kopiera, skit i vad som är kutym, gör en dikt av en fjäder. Ett annat bra trick är att inte censurera sig. Tänk själv, vill du läsa en censurerad text? Nej, du vill läsa en ärlig text. Sen kan man ju lägga olika saker i ordet ärlig, men censurera inte. Det finns de som säger att man ska läsa mycket om man vill skriva bra, och det är säkert sant. Men jag läser inte så mycket och det är för att jag vill ha fokus på mitt skrivande. Jag tänker att jag ska läsa mer när jag blivit lite äldre. Men jag vet att jag borde läsa nu också.
Elis: – Chatta, twittra och läs mycket, men läs inte tråkiga grejer i onödan. Använd språket på ett respektlöst vis som känns akut eller lekfullt. Jag höll på att skriva lev lite, men alla lever, så strunt i det. Skriv tillsammans, organisera dig, men skriv också själv, när ingen ser på. Klipp och klistra.
För vem skriver ni?
Elis: – För mina föräldrar! Nej, jag skojar lite, men de är väldigt lojala och läser verkligen allt jag skriver så det blir för dem även om jag inte vill det. Jag skriver för olika, vi gillar olika. En gång skrev jag en dikt till Erik Helmerson där jag stavade hans efternamn fel med flit, hoppas han läste den, jag läste upp den i en dikttävling på ABF som handlade om solidaritet. Lite paradoxalt. Jag skriver också för Augustjuryn, för vilken jury som helst egentligen. Jag älskar galor nämligen, och min största dröm är att en gång få gå på en gala och vara nominerad till nåt.
Anna: – Jag skriver för att jag minns hur det var de åren då jag inte skrev, nu låter det som att jag är 80 år gammal, “de åren”, men det var ett tag då jag trodde att jag inte kunde skriva, hade tappat tron på det, och då mådde jag dåligt. Det är bättre då att tro att man kan skriva, göra det och må bra (eller vara lycklig i nån mån, vilket kanske inte direkt är samma sak som att “må bra”). Om man verkligen inte kan skriva så lär det visa sig. Jag förespråkar i och för sig en större självkritiskhet bland människor. Men det handlar väldigt mycket om att jag tycker att folk inte borde ta sin plats för given. T.ex. nu har vi en blogg på Nöjesguiden och då vill jag göra det bästa av det. Man ska vara medveten om att man påverkar. Det låter löjligt att tala om makt, i alla fall när man pratar om att själv ha makt för man tänker att tänk om folk tänker att man inte alls har makt och bara har hybris. Men att ha hybris och att vara medveten om sin makt är totalt motsatta saker. Jag skulle aldrig publicera en halvfärdig eller halvdålig text i en tidskrift. Det finns inte utrymme för det. Jag som person betyder inget på det sättet. Det jag skriver betyder något. Därför måste det vara bra.
Hur glammigt är livet som poet?
Elis: – Alltså, det borde ju vara lika glammigt som den där tillvaron Magnus Uggla drömde om när han gjorde sin Ziggy Stardust-skiva Om Bobbo Viking fem år för sent (dvs superglammigt med glitter, platå och tusch på ögonlocken) men det är ju svårt när man inte får betalt (på sin höjd en liten klapp på huvudet) och folk inte fattar hur fett det kan vara. Och när mycket av den poesi som brer ut sig är så tråkig? I min skalle är det som att komma in på Studio 54 på 60-talet (visst är det en gammal klubb?) när man går in i Författarförbundets lokaler och golvas av Gunnar Ardelius bländvita leende.
Anna: – Något av det vackraste som finns är den här texten. Lyssna på den här meningen: “Han blir nästan osynlig med sina vita kläder mot det vita lädret.” Vad jag vill säga med det här är att livet som poet är jätteglammigt.
Elis: – Det borde komma ett Så mycket bättre för poeter.
Vad är bäst med Nöjesguiden?
Anna: – Att ni guidar till nöje, det är verkligen bra.
Elis: – Ja, hela den biten, det där nöjesguidandet, fortsätt med det, finslipa det, där finns er själ!
Nämn varsin poet någon som är ny inför poesi inte får missa?
Anna: – Tua Forsström, Charles Bukowski, och Mira Gonzalez.
Elis: – Gloria Gervitz och Bunny Rogers. Och Joshua Jen Espinoza och Iman Mohammed! Sen finns det ju massa hungriga förlag och kollektiva rörelser som sysslar med text man kan kolla upp på internet. Internet är verkligen som en prunkande trädgård.
Anna: – En punkträdgård.
Här kan du läsa Vi som aldrig skrev prosa.
