De senaste dagarna har en debatt, ett fenomen, ett debacle, rasat på internet, i världen.
Det hela började som en bisarr nyhet. En ordförande i en lokalavgrening som ingen tidigare hört talas om (Spokane, någon?) av den amerikanska medborgarrörelsen NAACP hade tydligen fejkat det. Fejkat vad? Fejkat att hon var svart.
I en privat tvist Rachel Dolezal befinner sig i med sina föräldrar gick de ut officiellt och avslöjade lögnen. Och sen blev det rörigt. Hennes svarta barn är inte hennes son, utan hennes adoptivbroder. Den svarta pappan hon poserat med på bild är… Ja, ingen vet, kanske en statist som behövde dryga ut sina arbetstillfällen? Hennes andra svarta adoptivsyskon har fördömt henne i medierna, och samtidigt som NAACP försvarade henne kom information fram om hennes andra jobb – som professor i African Studies har hon tydligen ifrågasatt andra svartas rastillhörighet, konsten hon ställt ut anklagas nu för att vara plagiat av J.M.W. Turners The Slave Ship… Det är en riktig soppa.
Men mer intressant än Rachel Dolezal i sig – ett enskilt fall, som kan handla om förvirring, opportunism eller sinnesjukdom, beroende på vem du frågar – är just den större betydelse fallet får hos oss som betraktare. Vad det avslöjar.
I ett uttalande har Dolezal hävdat att hon är transracial, eller på svenska: transrasial. Det har, förutom att få folk att ohejdat blomma ut i transfobi, visat ett behov av att prata om vad termen egentligen betyder. För termen finns, och behövs, men den beskriver något helt annat: situationen för exempelvis svarta adopterade av en vit familj. Det beskriver inte hur man kan byta ras.
Men det är inte så man pratar om det i detta fall. Till och med Nerdlands Melissa Harris-Perry började prata om cis-svarta och trans-svarta, som att ras på något sätt skulle vara jämförligt med kön, som att man kan födas i fel (ras)kropp.
Det är spännande, för det är ett sådant allmänt, populärt synsätt – jag antar att det är det kommentarer som ”jag är svart på insidan” grundar sig i. Det lustiga är att de kan sägas, kännas och diskuteras utan någon större eftertänksamhet. Varje gång jag använder ordet "ras" brukar folk lacka, men skillnaden är att det är en social konstruktion, inte en beskrivning av egenskaper, vilket inte gör det desto mindre verkligt. Oavsett hur jag ser på mig själv kommer andra se en svart/brun person. Men detta?
Om inte annat har denna diskussion åtminstone gett vatten på kvarn: vi måste prata om ras tills vi på allvar gjort upp med att vår uppfattning om människor fortfarande grundar sig i gamla och vidriga rasstereotyper.
För vad är det vi pratar om, när vi hävdar att man kan byta ras, annat än just det? Vad exakt är det vita människor menar när de hävdar att de är svarta på insidan? Garanterat handlar det mer om en kärlek för hiphop, kyckling eller flätat hår än om sicklecellanemi. Och för vem är denna transcendens möjlig, om inte för den som redan befinner sig i eller nära normens center?
För länge sen sade Malcolm X: ”Racism is like a Cadillac, they bring out a new model every year.” Jag antar att detta års modell heter Dolezal.
Läs även: "Så skaffar du en afrohårregim" (om du har afro).
