Sommaren hänger kvar i en lös tråd. Det är varmt på dagarna men när solen sjunker blir det snabbt kallt, kyligt. Det är fester och klubbar nästan varje dag för den som vill.
Nu ringlar kön längs Mosebacke med en ganska blandad publik: dels de som alltid gått på hiphopklubbar, men också de som sticker ut – knäppa leggings på bleka, raka ben, frisyr: Miley Cyrus.
Jag tänker: om allt går så fort måste detta också snart ta slut. Jag undrar bara när, jag undrar bara vad som kommer sedan. Visst, visst ser man fortfarande oroväckande många boxbraids hänga lösa och avslöja för mycket skalp. Både män och kvinnor försöker hoppa på ett tåg som för länge sedan borde lämnat perrongen, folk som inte fattat guds manual till mänskligheten: om du måste fästa dem med en gummisnodd är det ett tecken på att denna stil inte är för dig.
Tyvärr blir det väl värre innan det blir bättre. För samtidigt som hiphopen verkar svalna lite – folk kommer inte längre automatiskt i brallan så fort "Mike Will Made It" viskas i högtalarna – växer hypen för närliggande genres. Som om allt bara var en introduktionskurs, en startsträcka, innan man kan ge sig på tyngre afrodiasporisk musik.
Om dancehall varit den självklara fortsättningen, inte längre enbart tyngd av anklagelser kring homofobi eller sexism utan nu lika mycket ett glatt bejakande av sexualiteten, har nu masterkursen kommit, avancerad nivå: afrobeats.
Efter detta, syndafloden, men först: illasittande dashikis, illasittande rumprörelser. Problemet är förstås inte den dåliga passformen, men de bakomliggande ekonomiska mekanismerna: hur man kan tjäna pengar, cred, anseende på uttryck och samtidigt stänga ute upphovsmakarna. Men det är som vanligt. Snart har den floden också passerat och då är det något annat: jag både längtar efter och räds den tiden.
För kanske har det varit lite lättare att bära huvudet högt i sina cornrows, att gå med sina vaxtrycksskjortor eller till och med komma in på klubben under denna fåniga epok. Även om detta bygger noll på kärlek och mer på avancerade former av kapitalism och dess behov av att kommodisera uttryck och känslor, behövs det ju ändå några svarta på klubben för att det ska kännas äkta. Till exempel du, till exempel jag.
Men snart är det över och något nytt kommer. Förmodligen någon livshatande pop som på nittiotalet, där alla med röv, melanin eller någon typ av höftrotation gör bäst i att ställa sig i hörnet och skämmas över sin brist på sublim mänsklighet dold i svala svarta sjok. Jag går på en popklubb av misstag och det känns nästan så: hatet mot allt som kallas rytm eller mjuka lemmar är så starkt att det är en flashback. Men kanske är det även framtiden? Jag vet inte. Sommaren hänger löst, snart är den över. Man får passa på.
Läs även: "Alla sjunger med i Everyday I'm Hustlin medan blattar nekas i dörren".
