Alejandro Leiva Wenger. Foto: Johan Gardfors.
Vi är ett gäng i publiken som nickar i samförstånd med poeten Naima Chahboun på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm när hon konstaterar att det verkligen ”är på tiden”.
Att det är en ”kulturgärning”. Vi nickar för den här gången är det sant, det som nästan alltid är en floskel. Vad är ”verkligen på tiden”? Att Modernista ger ut en 100 sidor tunn, 14 år gammal bok på nytt, vars mjuka pärmar rymmer sex noveller (observera, ingen särskrivning). En bok som fortfarande känns som en käftsmäll av ord, har stulits från bibliotek och blivit kultförklarad på skrivarskolor. När den kom utlöste den den lata och trångsynta litteraturkritikersporten ”kalla text för invandrarprosa”. En bok som kröntes av Stig Larsson till nollnolltalets bästa debut.
Varför ta upp det där sista? Det är inte direkt en automatisk kvalitetsstämpel, trots att det stämmer. Nej, jag nämner det eftersom det blir ironiskt nu, 14 år senare, när samme Larsson kommit ut som särskrivningens nemesis i SVT Debatt. Han menar att särskrivningen är en sjukdom sprungen ur daltandet med ungdomen, att den utarmar språket. Skapar andra betydelser. Han säger: ”En sjuk sköterska är någonting annat än en sjuksköterska. Det kan bli situationer där du helt enkelt dör på grund av det här.” Det blir motsägelsefullt, då den av Larsson hyllade, nyutgivna boken i allra högsta grad just utarmar språket, plockar isär och skapar nya, stundtals smärtsamma betydelser. Är det något Till vår ära är, är det en ”sjuk sköterska”, som dödar fördomen om skönlitteraturen som begränsad och trist. En revolutionär, förrädisk, trånande, men framförallt medveten och stilsäker sköterska som utnyttjar svenskan till bristningsgränsen.
För det är givetvis Alejandro Leiva Wengers Till vår ära allt rör sig om. Han sitter där på scenen nu. Och vi är ett gäng i publiken som nickar i samförstånd med poeten Naima Chahboun, för det har bara gått en sekund och hon pratar fortfarande om det stora i att novellsamlingen finns igen. Sedan frågar hon om mottagandet, 2001. Leiva Wenger tänker länge innan han svarar, går tillbaka tidigare än så: 1999 publicerar BLM den strålande novellen Elixir, som senare ska ingå i boken. I en recension skriver en kritiker att texten uppenbarligen ”inte korrekturlästs”. Om du läser Till vår ära förstår du hur sjuk den anmärkningen är.
MÅNADENS LÄSNING
Till vår ära
Modernista
Läs den! För språket! För sorgen! För humorn! För kärleken! För de lömska orden! Läs den igen!
Lära min mor att föda
Warsan Shire
Rastlös Förlag
I Warsan Shires debutdiktsamling känns enstaka rader som mindre monument. Ståtliga och brutala. ”Som om de alltid funnits” är en spontan blyertsnotering när jag slukar Lära min mor att föda. Efter ett Audre Lorde-citat, ”Mother loosen my tongue or adorn me with a lighter burden”, varvas kärnfulla dikter med längre berättande. Vissa har nästan en arkaisk aura, med ett mättat bildspråk, samtidigt som de förankras i samtidens parkeringsplatser och avvisningscentraler. Ett ode till mödrarna utvecklas till ett överväldigande sorgearbete där Shire ömsom plåstrar om, ömsom avtäcker krigstraumats sår.
Fackeltåg
Sigurbjörg Þrastardóttir
David Stenbecks Förlag
Den isländska poeten, författaren och dramatikern Sigurbjörg Þrastardóttirs makalösa Fackeltåg fick obegripligt lite uppmärksamhet när den kom ut i svensk, utsökt översättning signerad John Swedenmark. Det är den första titeln som presenteras av David Stenbecks digitala förlagssatsning vars huvudfokus är essä och lyrik, och vilken titel sedan! Med en känsla för radbrott och köttigt skimrande bilder bygger Þrastardóttir en destruktivitetens saga, fylld av begär och bitterljuvt, våldsamt beroende. Fackeltåg är ett passionerat maktspel mellan geografier och personer. Självlysande, plågsamt och hisnande vackert.
Stad:
Kategori:
Publicerad i tidning:
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2015.
