Sparks guidar till sitt nya album Hippopotamus

00:00 8 Sep 2017

När Nöjesguiden träffar bröderna Mael för att tala om Sparks nya album Hippopotamus viftar de undan mer pretentiösa ambitioner. 

Ron Mael beskriver hur de efter att ha arbetat med flera större tematiska projekt blev sugna på att bara skriva enstaka låtar igen. 


– Efter vårt samarbete med Franz Ferdinand - FFS - ville vi se om vi fortfarande hade förmågan och intresset att göra ett album av spridda 3-4-minuterslåtar. Så vi började skriva, och det gick rätt snabbt. Genom att spela in hemma i LA behövde vi inte oroa oss för tidsaspekten.  

 

Sparks har beskrivit hur arbetet tillsammans med Giorgio Moroder på No. 1 in Heaven för snart 40 år sedan fick dem att sluta arbeta med ett rockband som verktyg för sina låtar och istället börja använda studion. Russell förklarar att inspelningen av Hippopotamus var en ganska oortodox process för dem. 


– Oftast var det bara vi två i studion, men vi hade en trummis - Steve Nestor - som gjorde sina tagningar på distans från Detroit. Och inget behöver låta så som när man spelar in det, man kan dela upp ljud och lägga effekter på dem som man tycker att det passar. 

Också Steven Ment från Faith No More har bidragit, till exempel med en mäktig taggtrådsgitarr på Unaware


– Han kommer att älska den beskrivningen, fnissar Russell. 

 

Fanns det saker ni hade velat göra men som tekniken fattades för tidigare?


– På sjuttiotalet var strukturen sådan att man spelade med bandet och sedan gjorde små extra pålägg, förklarar Ron Mael. Så gjorde vi med FFS-skivan, och spelade in 17 låtar på lika många dagar, men vi är inte riktigt vana vid att arbeta så längre. Det blir bättre om det får ta längre tid.


– När vi gjorde Indiscreet 1975 ville vi till exempel orkestrera låten Get in the Swing som en promenadorkester och Looks Looks Looks som ett jazzband från en gammal era. Då fick vi be Tony Visconti arrangera och hyra in musiker, minns Russell. Nu kan vi åstadkomma precis samma saker helt på egen hand. 


– Bara för att vi spelade in i en studio var man tvungen att vara helt säker på låtarna, att det var rätt urval, att de passade ihop, Nu kan vi tillåta oss att göra helt andra saker mitt i, och antingen slösar man bort tiden eller så uppstår något intresse. 

 

De komplexa vokalarrangemangen på Bummer är ett exempel på hur en idé har fått växa fram under inspelningen, berättar Russell. 


– Frasen Bummer fanns där, men så tänkte vi att det kanske hade den emfas som behövdes. Så genom att stapla min röst i olika stämmor, utan att det var planerat i förväg, gav den effekt vi ville ha. 


– Så gjorde vi förr också ibland, som med Propaganda, minns Ron. Vi visste inte vart det skulle, men kom på sektioner som vi tyckte lät rätt cool allteftersom. 

 

Även om ambitionen var att inte göra något tematiskt av det nya albumet kan man konstatera att Shakespeare dyker upp i åtminstone fyra olika texter. 


– Det var inte meningen, och när någon påpekade det blev jag överraskad, skrattar Ron som alltid skrivit bandets texter. Jag vet inte om det är ett undermedvetet sätt att verka mer litteräras, hehe, eller om det ger en större livslängd åt skivan. Vi gillar att kasta in autentiska namn i texterna, det behövs mer av det. 


– Shakespeare är stor i år, fnissar Russell. 

 

Det är han faktiskt, helt oförhappandes. I början av sommaren har en uppsättning av Julius Caesar i Central Park uppfattats som negativ mot Donald Trump och därmed dragit till sig ilskna Trumpanhängares aktioner. Och även Sparks skriver texter som är kontroversiella, om hur Gud tröttnar på mänskligheten (What the Hell is it This Time?) eller med uttalade sexuella anspelningar i Missionary Position. Och i briljant betitlade So Tell Me Mrs. Lincoln, Aside from that, How Was the Play? till och med om mord på presidenter. 


– Jag är angelägen om att inte skriva texter som är menlösa, reflekterar Ron Mael. Jag vill gärna landa i normala situationer men ur udda perspektiv. Det kontroversiella uppstår bara, vi vill inte vara upproriska för sakens skull. 


– I tider som dessa, när så mycket emfas ges åt brist på intelligens och brist på något solitt, blir det en politisk handling redan att vara kreativ, att agera mot ett status quo. Det behöver inte innebära att skriva specifika sånger med uppenbara politiska budskap, det vore för lätt, men tidsandan strävar efter att mala ned allt som står ut och det gör att vi ännu mer känner ett behov av att göra något som trycker tillbaka den sortens destruktiva krafter. 

Har du en lista med namn att baka in i texterna, Ron? ”Nu har jag skrivit låtar om Charlie Parker, Morrissey…”


– Haha. Nej, inte riktigt. Men det väcker uppmärksamhet när det plötsligt finns ett namn som sticker ut och känns igen, 

 

Giddy Giddy har drag av hypermodern r’n’b, men det är inte ett medvetet val.


– Vi har en tendens att snarare snubbla över sker än att noggrant planera, förklarar Russell igen. Visst, det finns någon sorts r’n’b-tendens som kommit in bakvägen, men det bara uppstod. Ron hade skrivit låten, och så utvecklades den till att innehålla den sortens beat.


– Låten var klar, fyller Ron på, och så frågade vi vår trummis om han hade några idéer om beats. Han spelade någon sorts breakbeat genom hela låten, och det kändes helt fel. Men i delar av låten funkar det, på något konstigt sätt.

 

When You’re A French Director handlar om Leos Carax, regissören bakom The Lovers at Pont-Neuf. Han dyker dessutom upp personligen i sången för att tala franska. 


– Han hade använt en låt i ett soundtrack, och vi blev presenterade för varandra. Vi hade just skapat en sammanhängande musikberättelse som vi kallade Annette, så vi tänkte att vi skickar den till honom för att höra vad han tycker, berättar Russell. Han gick igång, och slog fast att det skulle bli hans nästa film. Så vi har utvecklat den tillsammans sedan dess, hans första engelskspråkiga film. 

Ett sådant samarbete kan öppna dörrar.


– ”Min dröm är att få vara med på ett Sparks-album”, sa Leos Carax, och trots att albumet egentligen var helt klart skrev Ron en sång som egentligen är en intervju med en fransk regissör, som verkligen är en fransk regissör, och som får svara på hur det är. Men det var Ron som skrev hans repliker, hehe.

 

Hippoptamus finns ute nu. Här finns Nöjesguidens recension.

Stad: 
Artist: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!