Sparks avlivar effektivt två seglivade rockmyter. Den första säger att när bröder delar band slutar det hastigt och sällan lustigt, men Ron och Russell Mael har hållit ihop som band i snart 50 år. Den andra myten - som visserligen inte vilar på särskilt mycket mer empire än enstaka pensionärsföreningar som The Rolling Stones och The Who - säger i sin tur att band som hållit ihop i snart 50 år per definition är trötta och uttjatade kopior av sig själva. Den tar Sparks lustfyllt död på med album nummer 23 eller 24 (vem kan hålla räkningen?) av ständigt nyskapande, modig och alert popmusik modernare än det mesta som finns att tillgå.
Deras förra album FFS var ett samarbete med det två generationer yngre bandet Franz Ferdinand, och det var de yngre britterna som häpet gick vitaliserade ur det mötet, medan Sparks redan hade rusat vidare in i nya melodiska popexperiment. För även om det går lät att känna igen essensen i Ron Maels spänstiga teatrala operettpop i de 15 utsökta låtarna här är Hippopotamus avsett att vara ett test på om bröderna fortfarande har förmågan att konstruera ett album av poplåtar som står för sig själva, utan övergripande tematik eller ramhistoria. Och som det testet utfaller positivt. Komplexiteteten i Bummers vokalarrangemang är klassisk tidig 70-tals-Sparks, medan Giddy Giddy har ett beat som är dagsaktuell r’n’b. The Amazing Mr. Repeat är ett av flera exempel på modern elektrisk pop, medan I Wish You Were Fun i sin insmickrande lättsamma enkelhet är fånigt självhäftande.
Givetvis finns här låtar med påfallande novelty-värde, men även till exempel So Tell Me Mrs Lincoln Aside From That How Was The Play? eller låtar som citerar Edith Piaf, som behandlar skandinavisk design eller som låter Leos Carax själv berätta om sin tillvaro i When You’re A French Director har textteman får lyssnaren att höja på ögonbrynen har de också musikaliska kvaliteter som gör dem seriösa och långlivade. Allra tydligast blir det i singlarna What The Hell Is It This Time?, som är Guds irriterade svar på människornas eviga själviska böner om oväsentligheter, eller titelspåret Hippopotamus, där vi ingående får ta del av vad bröderna hittar flytande i sin pool. Där finns en flodhäst och en giraff, en målning av Hieronymus Bosch (”one of his late works, obviously”), en Volkswagen-buss från 1958 med en hippiechaufför, Titus Andronicus med snorkel (”an excellent swimmer, looking much trimmer than I thought”), och en hel mängd andra udda ting som man hade kunnat gapa åt hela dagen om inte musiken stal uppmärksamheten med sin udda kombination av The Residents-atonalitet och eleganta kast mellan orkestrala stråkpartier och drivande beats.
Bröderna har spelat in det allra mesta i sin egen studio och på egen hand, med lärdomarna från tidigare producentgenier som Todd Rundgren, Tony Visconti och Georgio Moroder integrerade och användbara. Även om det dyker upp någon enstaka trummis någonstans, svenskättade Rebecca Sjöwall sjunger opera i och Faith No Mores Steven Ment med en mäktig taggtrådsgitarr på Unaware, är Hippopotamus helt och hållet bröderna Maels triumf. Det här är sant nyskapande pop.
