Södersjukhuset

Du behöver inte vara rädd för doktorn — han räds varken blodfylld pung eller ­kristallflaskor som fastnat i härligheten. Följ med på akutbesök och kulvertvandring när Adam Reuterskiöld nattvandrar genom Södersjukhuset. Det blir naket, glädje, fylla, död och en gnutt morfin.Du behöver inte vara rädd för doktorn — han räds varken blodfylld pung eller ­kristallflaskor som fastnat i härligheten. Följ med på akutbesök och kulvertvandring när Adam Reuterskiöld nattvandrar genom Södersjukhuset. Det blir naket, glädje, fylla, död och en gnutt morfin.

Det första som händer när jag kommer är att jag sånär blir överkörd i entrén. En vettvilling i en off road-permobil snuddar min fot. När jag tittar upp är hon redan i korsningen mot nästa kulvert. Entrén på Södersjukhuset är ett sammelsurium av möten. Rakt mot mig kommer två olyckliga miner från två som har tittat till en anhörig. I dörren möter de ett gnistrande par som nyss har fött barn. Mitt i allt detta svävar villfarelsen om att det här egentligen inte är ett sjukhus — jag är mitt i den senaste sjukhussåpan. Var är Dr House? Var är den snygga läkarstudenten från Greys anatomy? Vid infodisken väntar pressansvarige Johan Olsson. Södersjukhuset är en av Nordens största byggnader och är fullt av historier. En gynekolog på Södersjukhuset har en åttkantig kristallflaska hemma. Den har han inte fått av sjukhusledningen för lång och trogen tjänst. Det hade kommit in en dam som hade halkat på badrumsgolvet. Vips — en kristallflaska — åkte i fallet in i hennes underliv. Tack vare formen på flaskan hade den fastnat därinne och satt så hårt att det behövdes förlossnings­tänger. Gynekologen visste dock vad han gjorde och lirkade ut den helt intakt.
— Vill du ha tillbaka den, frågade han patienten.
Hon ville inte se den, så han tog hem denna 1800-talsflaska i kristall och än idag står den på hans finhylla.



4 000 personer har sin arbetsplats här, upptagningsområdet är över 500 000 stockholmare och det finns lager av knark, kulvertar som sträcker sig kilometervis och beredskapsavdelningar som sjunker långt genom marken. Vi hinner inte gå många meter in i sjukhuset förrän jag hör mig själv fråga:
SÖS är ett aktiebolag, förekommer det mycket läkarsprit på firmafesterna?
— Sådant kontrolleras väldigt noga, säger Johan. Faktum är att det är ont om fester på sjukhuset. Förra året gick vi i och för sig med vinst och då bjöds det på fest vid Nacka Strand, men inget allvarligt hände.
Men att läkare har skrivit ut ”midsommarsprit” till sig själva måste väl ändå förekomma?
— Jag har gjort det i mina yngre dagar, berättar en 62-årig läkare, men nu var det säkert 15 år sedan sist. Läkarsprit används inte i samma utsträckning som förr, så det går liksom inte att skriva ut längre. Jag använde det som bas för snaps. Flaskan med alkoholhalten 70 procent var perfekt, det var bara att ta hälften vatten för att få lagom styrka.
Bra att ha fått det bekräftat. Vi går igenom långa kulvertar och kommer fram till en Securitas­dörr. Vi knackar på och vakten släpper ner oss till krigssjukhuset. Mina fantasier om Dr House är försvunna — nu tror jag mer att en svettig Peter Haber i långrock eller en skrikande Mikael Persbrandt ska komma springande. Det är något filmiskt, maskinellt och overkligt över stämningen här nere. När SÖS byggdes small bomberna i Europa och allt ligger här redo för att i nödfall användas. Det är bara att trycka in sprutan i armvecket och suga i sig lite dropp. Eller ta ett andetag med lustgas om man vill. Det är också förberett.
Det är enkelt att föreställa sig dessa undre våningar i krig. I ett trapphus kan man se fyra våningar ned till en dörr. Vad är det bakom?
— Den öppnar vi inte gärna, säger Johan Olsson. Ibland sover folk där.
Dörren går ut till en 550 meter lång järnvägstunnel som förbinder Södersjukhuset med Södra Stationsområdet. Johan berättar vidare att det började byggas på en hamn. Nere vid Årstaviken kan man se de stora betongfundamenten som står som ett monument över rädslan för ett krig.
— Den enda gången krigssjukhuset sattes i beredskap på allvar var för tsunamin i Asien, men det kom inte så många att vi behövde använda det.



Vi lämnar krigssjukhuset och går upp till dagens krig — akutsjukhuset.
— Sjukhuset speglar mycket av samhället i stort, säger Sören Carlsson Sanz som är vårdchef på akutmottagningen. Här kan man enkelt mäta samhällsföreteelser som gatuvåld, kvinnomisshandel, våldtäkter, arbetsplats- och trafikolyckor.
Är det löning i veckan, ökar antalet misshandelsfall under helgen med 30 procent, jämfört med en vanlig helg. Det är mer folk i farten och det dricks mer när plånboken är full. 72 procent av offren har druckit. För några få blir akutvistelsen som en liten efterfest. En kille med en för natten trasig fot berättar:
— SÖS akutmottagning är helt grym. När jag vaknade upp från narkosen frågade de om jag hade haft en skön tripp. Det var helt otroligt, jag ville gärna vara kvar. Våga droga, viskade en narkosläkare till mig.
Tillbaka till Sören. Han visar oss runt bland morfinskåp, akutsalar och korridorer med skynken, britsar och utrustning. Att vara på akuten för honom är som att vara på vilken arbetsplats som helst. PC Jersild har berättat att den vita rocken för honom fungerade som ett slags pansar och att stetoskopet är ett insignia. Man får på sig sin jobbutrustning och kan då börja skära i människors bröst och hantera att personen framför en eventuellt dör. Det är klart att det är värre än att bagarens bullar bränns, men det är tydligt att Sören är härdad. Hans knän, till skillnad från mina, viks inte en millimeter när han går in i akutens kylrum där en död man ligger.
— Hmm, han var åtminstone född på 40-talet, säger Sören och lägger tillbaka lappen som vilade på den döde mannens mage.
Vi lämnar kylrummet. Sören berättar att akuten är uppdelad i färgenheter. Kommer du in får du ett slags ”priodiagnos”. Rött betyder att du behöver hjälp omedelbart, gult att din skada inte är lika akut men att du eventuellt måste läggas in och blått, som också kallas ”fast track ortopedi”, att du har en enkel skada. Får du grönt är du inte tidskritiskt sjuk och kan då se fram emot en väntan på några timmar.

När är det störst ös på akuten? Fredagar?
— Nej, måndagen är värsta dagen, berättar en sköterska i 30-årsåldern. Då ligger det folk överallt här.
När det är dags att gå till jobbet, blir folk sjuka då?
— Ja, om man är ledig är inte behovet lika stort att åka till akuten. Då spar man sig gärna. Sedan kommer man även in på grund av helgens fester, motioner och annat som kan ställa till.
— Är det stora sportmästerskap är det lugnt som en filbunke på akuten, berättar en 33-årig läkare. Denna läkare berättar även om en kille med vinterkräksjuka som under en spyattack fått käken ur led. På akuten lade de den till rätta, men sen fick han inte röra käken. Vinterkräksjukan hade han dock kvar så under hans kommande spyattacker fick han sila ut spyorna. Sören vill berätta om akutens organisation. Han dunkar igång en powerpointpresentation. Min fotograf skruvar på sig och tänker ”helvete”. Sören berättar stolt att akuten tar emot över 90 000 fall per år och har av bland andra tjänstepensionsföretaget Alecta blivit utsedd till Årets Arbetsplats. De har lagt mycket energi på att inte bara åtgärda folks kroppar, utan även försökt förebygga våld och skador samt att ge eftervård till våldtäktsoffer. En konsekvensgrupp har startats för att folk ska fatta vad som händer när man får för sig att illa fäkta. Sören börjar visa oss bilder med titlar som ”strypning med händer”, ”blödningar i ögonen”, ”pojkvännen var svartsjuk”, ”strypning med händer” igen (denna gång dog kvinnan) och ”sjukdom misshandel”. Sören tar en paus och berättar att folk inte fattar hur ömtålig kroppen är. Att paja skelett i ansiktet behöver inte vara svårare än att bryta udden av en blyertspenna. Sören visar en bild på en kille med ett blåmärke under höger öga.
— Han fick även en spark av en stålhätta i nacken. Sparken träffade illa, säger Sören.

Så hur gick det?
— Han dog. Om du noterade Saddams hängning så hade snaran en stor knut som slog till i nacken. Sparken här hade samma effekt.
Sören öser på. Nästa bild. En spark i skrevet försedde bärarens pung med en liter blod. Den illröda pungen stor som ett mjölkpaket upptar hela bilden. ”Pungen är tung” är ett trevligt gammalt uttryck att använda när det är helg, men efter den här fredagskvällen ute på stan kan han knappast få barn.
Det var inte riktigt det här jag hade tänkt mig med mitt besök på SÖS. Jag ville se roliga piller, flörtande sköterskor och muskulösa ambulansförare och doktorer som opererar med acid house som soundtrack. Vi säger adjö till Sören och återkommer efter mörkrets inbrott.



Klockan 24.00 — det är fredag.
Polisen släpper av Uffe, en liten tomte i 50-årsåldern. Han drar på en pensionärsshoppingbag och har fått en smocka strax över ögat. Han är vänlig och packad som ett ägg.
— Kissa kissa kissa, ropar Uffe samtidigt som han hoppar upp och ner.
Akutpersonalen visar toaletten. Pax för att inte gå på den sedan.
Strax efter kommer arga Sebastian in. Han har fått en smäll i ansiktet och mumlar något om skadestånd samtidigt som han tas om hand. Hans skada är inte akut, så han lär få vänta ett tag. Tomten som numera är placerad på en sjuksäng reser sig upp och frågar om han får ta en cigarett. Samtidigt kommer han på att han vill hem.
— Jag har klarat fyra kontinenter. En kvinna kommer hem till mig imorgon, jag behöver sova.
— Ska vi inte undersöka dig, frågar sjuksköterskan.
— Nej! Tar det lång tid?
Samtidigt kommer en hundbiten 15-årig tjej fram till receptionsdisken. Hon håller sin svullna hand högt upp och har sällskap av sin pappa.
Det här är ett dårhus, tänker jag. Sköterskan som tar hand om hundbettet stöter på problem. Tjejen har en ring på sig och fingrarna som börjat svullna trycker på. Det börjar göra svinont, men eftersom ringen är gjord av titan går det inte att knipsa av. Tough luck.
Två ambulansförare kommer in och berättar för mig att trappan ner till restaurangtoaletten  är ett ställe man ska akta sig för.
— Många Svenne Hängpung har vi fått hämta där. De ligger packade och ojar sig, säger förste ambulansföraren samtidigt som han gör sig redo för utryckning.
Det rasslar till på sjuksköterskans monitor, vilket betyder att det från receptionen kommer in fler akutoffer. En kille med bandage över ansiktet stapplar in.
— Jag var på fest i Västertorp och på vägen hem skrek någon ”Svartskalle”. Jag vände mig om och fick en glasflaska över ansiktet.
Kastet var bara från en meters håll så Nicke, som han heter, kommer att få leva med ett stort ärr ovanför vänstra kindknotan.
— Får jag gå ut och ta en cigg, frågar Nicke sjuksköterskan.
Nicke får gå ut och röka men hans blodiga tröja får ligger kvar. Personalen är vänlig. Det är först när en välklädd packad man i 60-årsåldern medvetet välter sig ut ur sin säng som de höjer rösten. Han har varit inne tidigare och personalen berättar att han då hade 2.0 promille. Stammisarna är oftast inte här för att de har hamnat i slagsmål, utan mer av medicinska skäl och den här mannen har mycket riktigt ett kroniskt hjärtfel i kombination med annat skräp.
Pensionären Signe som ligger på en säng rullas in i akutkorridoren. Hon har kommit via ambulans och föraren berättar:
— Hon har ont i höften men jag har förberett allt. Sprutan sitter i armen, så det är bara att koppla in morfinet om det behövs.
Sweet. Skulle man kunna få byta med Signe ett tag? Hon rullas vidare in i sjukhuset och jag tittar länge efter henne.



I akutens väntrum för anhöriga sitter två killar och garvar. De tittar på sambascener på en tv och är tryggt omedvetna om vad som försiggår utanför. Från ambulansparkeringen kommer nämligen en skakande tjej in. Nu börjar det likna Cityakuten. Flera trängs runt den rullande båren som förs in i den stora operationssalen. Efter ett tag kommer gänget ut igen och nu ligger tjejen helt still. I bakhasorna kommer en nöjd sjuksköterska som gör V-tecken.
Ambulansföraren berättar att tjejen försökte ta sitt liv men ångrade sig. De många tabletterna hon hade svalt hade redan börjat ge effekt och orsakade konvulsioner som hindrade andningen. Genom att snabbt söva ner henne kunde sjuksköterskan frigöra luftstrupen innan allt var för sent. Tjejen överlevde.

Bakom oss passerar den packade tomten för att röka. In kommer ett par i tjugoårsåldern. Hon mår bra men hans hand liknar bokstaven L.
— På Tre remmare firade vi min födelsedag men så började vi bråka, säger hon.
— Jag blev arg och slog till en betongvägg. Jag var väl lite för full, säger han och visar upp sin hand som är bruten. Det var dessutom andra gången.
Konflikten dem emellan har löst sig och de spelar sudoku medan de väntar. Grattis. Jag går tillbaka till ambulanspersonalen.
— Många packade sitter här och är lite Balla Allan, men fattar inte att exempelvis deras tumme är paj för livet.
Ambulansförarna berättar även att de nuförtiden är försiktigare och inväntar polisen vid större bråk. Deras arbetstid för kvällen är 19.30 till 07.30 och jag fattar inte hur de orkar. Vi pratar om akutchefens lilla låda. Den innehåller ett hundratal knivar, allt ifrån mattknivar till hemmagjorda yxor.



På en bild som visas upp har en kille en kniv i magen. Under ambulansfärdens sju mil tittade han på den när den i takt med hans hjärta guppade upp och ner. När han kom fram till akutmottagningen var han bokstavligt livrädd. Under de sista milen hade farten på knivens guppande minskat. Kniven hade bara gått in 2-3 centimeter men det räcker lätt för att släcka någons liv. Akutläkarna lyckades rädda honom, delvis tack vare att han aldrig drog ut den själv (tänk på det här, barn).  Ambulansförarna berättar om en otursförföljd typ som råkade halka i en trappa och föll på en kompis som hade en kniv i handen.
— Den for in i röven, berättar den ena ambulansföraren. Den andre berättar om en kvinna med förklaringen ”Jag stod på en stege och skulle ställa in en bok i hyllan när jag föll”. På golvet låg en locktång och ta-daa - den for rätt upp in i hennes kärleksgrotta. Locktångens batterilucka hade sedan på utvägen farit upp och fungerat som en hulling. Vilken otur! Hon som bara skulle ställa tillbaka en bok. En 80-årig gubbe brukade pumpa in luft i urinröret för att han hört att orgasmen skulle bli starkare då.
– Sedan har vi killen som kom in med en korkskruv i häcken. Han hade kört upp den och vinkorkens draghandtag hade gjort att han inte fick ut den, fortsätter de.
— Ser man någon med en filt på huvudet vet man att det antingen är en kändis eller någon som har kört upp något otippat för långt.
Någon som inte har en filt på sig är killen som kommer från Debaser. Han är på gott humör:
— Jag var på elektrokonsert och det var världens ös och en flaska flög genom publiken. Det gör lite ont i huvudet så jag tror att den först träffade mig i huvudet och sedan fick jag en skärva mot handleden. Först brydde jag mig inte men det slutade aldrig blöda så nu är jag här. Poliserna var snälla och skjutsade mig hit.
På hans mage ligger kvittot för akutmottagningen.
— 275 kronor suger, säger han.

Ambulansförarna är inte riktigt klara med historieberättandet. Det berättas om en kille vars dildo hade lossnat från motorn och i snurren ätit sig uppåt. En dam hävdade att bollen som hon hade i underlivet ”bara studsade upp”.
Klockan är kvart över tre på morgonen och galghumorn är i full gång. En av sköterskorna berättar om att det är deras sätt att tackla den bisarra värld de jobbar i.
— Man måste skratta lite för att orka med det här.
Deras pass slutar inte förrän 07.00. Det verkar svinjobbigt, för nu pratar de om en äldre dam med ”typ två Skogaholmslimpor mellan bena”. När de ska berätta mer avbryts de av civilpolisen som lämnar in vad de kallar en ”riktig juvel”. Den ädla skitstöveln Micke har ett jack i knät, är packad och vill inte berätta för oss vad som har hänt, vilket han inte behöver, akutpersonalen måste ta hand om honom ändå. Micke ska om fyra timmar köra lyftkran och kommer på att han vill hem till Gubbängen, istället för att vänta på att hans jack ska bli omhändertaget.
— Ge mig lite nål och tråd, sluddrar han fram. Hans köttiga jack är djupt men eftersom han tidigare under kvällen fixat sitt drogintag känner han ingenting och tycker såklart att det är en bra idé att sy sig själv. Ingen här inne håller med.
Bakom oss far ett lik förbi. Nu är det nog. Jag tackar den mycket proffsiga personalen för allt och går hem. De har flera timmar kvar och imorgon börjar allt om igen, då med ny utvilad personal. Omtumlad av allt lovar jag mig själv att imorgon ge blod på närmaste blodgivarcentral. Något som jag faktiskt gör.