Nina Bouraouis Om lycka från 2002 har äntligen kommit i svensk översättning. En fragmentroman om ungdomskultur, förälskelse och dödlig sjukdom. Om disco.
Ömsom bräcklig, ömsom svalt dansant – tänk synthgruppen Orchestral Manoeuvres in the Darks Enola Gay. 16-åriga Marie försöker navigera i en värld av eufori och aggressiv melankoli, i skärningspunkten mellan begäret efter klasskamraten Diane och en mosters världsfrånvända kamp mot cancern.
Jag vill intervjua Bouraoui. Hennes förläggare Elisabeth Grate berättar hemlighetsfullt att ”hon har svårt för Sverige". Jag skickar iallafall några frågor som förlaget ska vidarebefordra. Vi är många som älskar hennes prosa. Många som skriver. Anna Axfors, till exempel. Poeten och entreprenören som nu i oktober romandebuterar med Kärleksbrevet. Bouraoui svarar aldrig på mitt mail. Är mina frågor dumma? Dagen för deadline kommer. Jag har läst Axfors bok parallellt med Om lycka. Jag älskar den, också. Den innehåller kärlek, vänskap, död. Också. Hon får samma frågor, i muterad form. Några anpassas inte, på grund av humor. Kalla det nödlösning. Kalla det skamlös marknadsföring av kompis. Förhåll er kritiskt till innehållet. Försök att förstå.
Vilken plats har Kärleksbrevet i ditt hjärta?
– En ganska stor plats. Idag kan jag acceptera den som man accepterar sitt barn, men igår när boken skulle skickas till tryck höll jag på att få ett sammanbrott, det kändes som att jag hade förstört min karriär.
Är det svårare att skriva om komplex kärlek än det är att skriva om döden?
– Nej, jag tycker det är ganska lätt att skriva överlag.
För mig har boken samma effekt som något av Broder Daniel, eller ett vemodigare TTA... tänker du att den är sentimental?
– Jag eftersträvar den effekten, jag vill att man ska känna att det är otroligt patetiskt, men ändå inte kunna låta bli att älska det. Det ska vara en bok man läser i smyg, sen kanske man tatuerar in ett citat från den ironiskt.
Vilka är de största klyschorna när man skildrar ”ungdomen”?
– Kanske att inte ta den på allvar... att tro att den är "gullig" eller "vacker" eller bara jobbig på låtsas.
Jaget känns besatt av detaljer och minne.
– Jag vet inte, hon kanske tar sitt eget liv på väldigt stort allvar... precis som alla andra. Med all rätt, varför skulle man inte göra det?
Du har influerat väldigt många unga författare och poeter i Sverige, när ska du förära oss med ett besök?
– Jag vet inte. Jag har precis kommit hem från Ukraina och i vinter ska jag flytta till Buenos Aires. Jag tycker inte om det svenska litteraturklimatet, det är för litet för mig.
Kommer ”laxblomma” att bli ett vedertaget smeknamn för det kvinnliga könsorganet, på grund av din roman?
– Kanske... det vore kul att uppfinna ett ord, men samtidigt lite pinsamt att det gäller just det kvinnliga könsorganet. Jag är inte direkt den som vill "hylla det kvinnliga könsorganet" och göra konst av tamponger.
Har du läst Om lycka av Nina Bouraoui?
– Det är en vacker kärleksroman, om än lite rörig. Den handlar om någon som blir helt underkastad en person, eftersom hon är så oerhört attraherad av henne. Det skiljer sig från Bouraouis andra böcker, de handlar ofta om passion, men där har berättaren någon slags kontroll. Och det kanske är lycka, att bli helt underkastad, bara flyta med livet, inte ha kontroll.
Den handlar också om att försöka domesticera döden.
– Jag tror Bouraoui kastat in döden för att boken ska ha en "handling" utöver känslomässigt kaos, precis som jag gjort i min bok där en mamma dör.
Vill din berättare kontrollera döden genom att skriva ett brev?
– Det är ett försök att hålla kvar mamman! Grejen är att tjejen i min bok inte har träffat sin mamma på några år, det spelar ingen roll för henne om hon är död eller inte? Men om man skriver till någon och vet att den kanske kommer läsa uppstår en relation. Sen slutar hon skriva när mamman dör. Då är det lönlöst, hon kommer aldrig läsa de orden.
Är det sant, som Chris Kraus skrivit, att varje brev är ett kärleksbrev? Att själva handlingen, att ha en adressat, skapar en akt av kärlek?
– Det är väldigt svårt att skilja på egoism och kärlek. Att skriva ett brev till någon är ganska egoistiskt, man kan bre ut sig utan att bli motsagd, man kan väga sina ord och förekomma kritik på ett annat sätt än i dialog. Det vore väl mer kärleksfullt av jaget i min bok att söka upp mamman, men istället går hon ner i sin egen hjärna och försöker förstå sig själv. Jag skulle inte säga att varje brev är ett kärleksbrev! Samma sak är det i I Love Dick, jaget där har inget behov av att förstå Dick eller lyssna på vad han verkligen säger. Hon är mer intresserad av sig själv. Återigen: med all rätt!
Om Nina Bouraoui svarar på frågorna återstår att se. Håll utkik på Nöjesguidenbloggen Vi som aldrig skrev prosa. Anna Axfors Kärleksbrevet (10TAL Bok) släpps i slutet av oktober.
