Mapeis revansch

Özgür Kurtoglu 15:25 25 Jun 2014

Redan 2006 började Mapeis singel Video Vixens spridas på internets bakgårdar, och året efter fick den även ett internationellt genombrott. Med en massiv hype i ryggen smidde omgivningen stora planer för henne, men sedan följde… inget. Åtminstone tills hon gjorde storstilad comeback 2013 med Don’t Wait, en av årets bästa låtar.

Özgür Kurtoglu har träffat Mapei för ett samtal om att både kalla USA och Sverige för hemma, att gå från rap till sång och den omtalade intervjun på Hot97.

Centralbadsparken i Stockholm står nästan helt öde några timmar in på eftermiddagen, förutom för Jacqueline Cummings som vandrar omkring sakta mellan intervjuer och fotosessioner med träd och grönska i bakgrunden. Hon heter Mapei i mellannamn och använder det som artistnamn och hon kommer från Stockholms södra förorter och Providence, Rhode Island. – Jag är bara en vanlig tjej som har växt upp i två olika kulturer och drömt mig bort. När jag såg hiphopvideor som Inner City Life av Goldie, där de filmade unga pojkar som bodde i fängelselika hem i ghettot, kunde jag gråta för att jag kände igen mig. Jag tycker om att berätta historier, och har under omständigheterna gjort bra konst. Liksom, jag har inte fått något gratis, folk har sett mig som en värsting på grund av min hudfärg, och har kallat mig ”kicker” bara för att jag varit klädd i FILA, vilket jag var för att jag gillade Tupac eller ville vara som TLC. Jag är smart egentligen, men fick inte uttrycka mig i skolan, jag blev sedd som en slacker istället. Men jag har väl gjort något bra i livet, eftersom vi sitter och pratar nu? 

Det finns en del aspekter som följer med i de flesta kreativa yrken. Arbeten med andra rutiner än traditionella nio-fem-jobb försätter ofta diskussioner om artisteri i märkliga situationer – scheman ser annorlunda ut, relationer testas och artisterna får udda livsrytmer. Längre pauser betraktas ofta som en så stor ovanlighet att det kräver fokus i intervjuer. Trots att musik behandlas som en förbrukningsvara mer än någonsin är det ändå oundvikligt att artister som inte aktivt följer mönstret ifrågasätts om de duckar undan en stund, även om de är borta för att jobba med musik. Än mer oförstående är reaktionerna om de tar en paus för att bara leva en stund, vilket Mapei gjorde för ett par år sedan.
– Jag reste: jag har varit i Brasilien, Tunisien, Senegal och Portugal. Jag hade en kille, haha. Jag har aldrig dejtat under min uppväxt, så det var kul att liksom… umgås med en ”significant other”. Men sedan hittade jag inte soundet, jag hittade inte en producent som hade samma syn på ljudbilden jag ville skapa. 

Det förändrades när producenten Magnus Lidehäll kom in i bilden.
– Han kommer från hiphopen med Afasi & Filthy. Vi har gjort hela plattan tillsammans. Jag hade skrivit för andra ett tag, men när jag gick in i Magnus studio satte han på några beats och jag bara freestyle-sjöng över musiken. Han sa ”du måste göra det här”. Och jag svarade ”ugh, ska jag?”. Men några månader efteråt sa jag ”vi kör, vi spelar in en skiva”. 

”Where Hiphop Lives”. Det är ledorden som den New York-baserade radiostationen WQHT, främst känd som Hot97, tillskrivit sin plats i etern och inom musikindustrin. Deras Summer Jam är en av hiphop-årets höjdpunkter i konsertväg, och deras rotationsscheman försöker otaliga artister slå sig in på med nya singlar och samarbeten. Och i ett program få svenskar deltagit i, lett av radiopratare och programledare som vanligtvis intervjuar hiphopvärldens största och mest inflytelserika, gjorde Mapei i slutet av april något som säkerligen kan klassas som en PR-mardröm: Hon pratade om ämnen långt ifrån fjolårets enorma singel Don’t Wait och hennes, enligt musikjournalister, återuppväckta karriär. Överlag var det inte hennes musik som uppmärksammandes särskilt mycket efter intervjun. 
– DJ Enuff spelade min låt på Hot97 några gånger, och sedan tyckte någon att Ebro Darden, som är programledare där, borde intervjua mig. Jag var skiträdd att de skulle be mig freestyle:a eller något, haha.  Men jag ville prata om hur det finns hoods överallt, för amerikaner tror inte att vi i Sverige har någon invandring alls. De tror att isbjörnar glider på gatorna och att alla är blonda och heter Inga. Jag ville inte prata om hela N-bollsgrejen, det blev bara så. Det var väldigt relevant i och med Clippers-ägaren (Donald Sterling, ägare av NBA-laget Los Angeles Clippers, reds. anm.). Många pratade om det då och snack om rasism låg i luften. 

Men Mapei poängterar samtidigt att hon inte vill trampa på Sverige, eftersom hon har haft bra tider här.
Det var skönt att prata om det med någon utomstående, men som ändå är i hiphopvärlden, så att mina vänner i Sverige kan se vad de tycker. Jag blev en röst för något de kämpar för. Jag pratar jämt om sånt här med folk i USA, för att de på något sätt glömt bort slaveriet och den diskriminering som fortfarande finns. När jag träffar rappare eller folk överlag pratar jag alltid om det för att säga att världen fortfarande är rasistisk och att jag känner av det på andra sidan jorden. 

Samtidigt påpekar Mapei att hon bara kan prata om sådant hon själv gått igenom, och nämner att hon fick många kommentarer rörande radioinslaget efteråt.
– Jag fick många dåliga kommenterar. Men det var många som kunde relatera också, typ någon afro-german som sa ”I know what you’re talking about!”. 

Mapei har påverkats markant av tiden i USA, men skolgången och den delen av uppväxten hon tillbringade i Stockholms förorter går inte att blunda för. De stora kulturella och strukturella skillnaderna mellan USA och Sverige har influerat hennes artisteri och den person hon är idag. 
– Jag bodde i ”the projects” i Providence, Rhode Island. Det var väldigt blandat där, typ kap verdianer och dominikaner. Sedan flyttade jag hit, till Tumba (förort i södra Stockholm, reds. anm), och gick i Björkhaga skola. Jag tror att jag var den första svarta där, men folk var väldigt liberala. För att gå i en bra skola i USA måste du ofta gå i en katolsk eller religiös, och om du inte har råd med kläder får du en uniform. Men det var väldigt strängt i USA, man fick varken ha örhängen på sig, eller prata med pojkar under rasterna. I Sverige fanns pussleken, där man stod i led för att pussa varandra, Sanning & konsekvens, och Ryska posten. I USA duschade man inte ens i samma rum. Men här var det mycket nakenhet och frihet, vilket jag gillade för att jag kände mig… fri. Samtidigt blev jag diskriminerad.

Det är dock ingenting som gör henne nedstämd på ett märkbart sätt utåt. Ingenting Mapei säger åsyftar att hon har en överdrivet deppig syn på Sverige. Tvärtom är hon vänlig och öppen oavsett ämne eller fråga, men är aningen nervös inför intervjun och ifall hon ”säger bra grejer”. Hon är även lite spänd inför det kommande albumet som ska släppas i höst. 

Det var först när Mapei flyttade vidare som hon klickade med boendet i Sverige. 
– Jag flyttade till Norsborg. Det var som att bo i himlen för alla tjejer såg ut som… Mary, haha. Och alla hus var rosa och mintgröna. Jag växte upp med olika kulturer, lärde mig ett ord på alla språk, och det var oftast ”bad words”. Jag lärde mig ”nacknemo” innan något annat, haha. 

Men N-ordet var redan då en källa till frustration.
– Vi hade diskussioner där folk ville fortsätta säga det, men jag ville bara gråta varje gång. Det kändes verkligen i halsen och jag kände mig ful. När jag åkte till USA var det som en r’n’b-video, alla killarna flörtade med en, man gick förbi dem i slow-motion och vickade lite häftigt på rumpan. Men i Sverige var det en annan historia. Här var jag ”värstingen” och kände mig nästan grotesk. Jag fick aldrig chansen att känna mig feminin, utan fick alltid kämpa mot bilden av mig som hiphopare.

Det är också den bilden många hade av Mapei när hon först började släppa musik; en tuff rappare, som kunde freestyle-rappa sig igenom spontanspelningar med Diplo och som åkt på landet runt-turné med Timbuktu. För fem år sedan var Mapei den oerhört uppmärksammade svenska rapparen som släppte en EP producerad helt av den sorgligt bortgångna Ed Banger-producenten DJ Mehdi, och som naturligtvis ansågs kunna rida vidare på den hype-våg som följde ett sådant släpp. Men, Mapei valde att leva lite och låta musiken komma till henne istället för att jaga sig fördärvad efter ett passande sound. Under åren har hon ändå jobbat med Simon Emanuel och Flying Lotus, med Major Lazer och Looptroop, och i år hörs hon på För livet till döden av Timbuktu samt 100kg funk av Rikard ”Skizz” Bizzi. Och, framför allt, hon har äntligen hittat det hon behöver för att släppa ett eget album.
– Att skriva rim är som att skriva examensarbete, man måste verkligen ge det tid. Men med den här skivan sjunger och uttrycker jag mig mer, vilket jag alltid velat göra. I musikklassen hade jag alltid en mörk röst och alla andra hade änglaröster, så det känns bra att kunna uttrycka sig och inte bry sig. Jag är lite rädd för att albumet inte är så ”grabbigt”, att jag inte rappar mer. Men det känns som en snygg skiva, så som jag vill utge mig för att vara som sångerska. Jag kan förklara för Magnus att jag vill att ett beat låter som att jag exempelvis går i en gränd i New York, att det ska vara gully, och han fattar vad jag menar. Vi passar väldigt bra ihop musikaliskt. 

Var framtiden kommer att tillbringas är än så länge oklart.
– Jag kommer att turnera i augusti, spela på Hot97 Who’s Next, vilket är lite läskigt eftersom New York-crowden inte känner mig. Jag ska spela på Way Out West, det är nice, jag hoppas att folk kommer gilla det. Skivan släpps i september, och jag ska bara softa och repa fram tills dess. Jag är en världsmedborgare nu, så jag vet inte om jag stannar i Sverige eller New York.

Stad: 
Artist: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2014.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!