Häromdagen i Göteborg sägs hon ha rappat över Drakes Trophies-beat, ikväll rappar hon över J. Coles Forbidden Fruit-dito i Stockholm, hon sjunger även en del av What You Won’t Do for Love av Bobby Caldwell här, och hon gör det rakt igenom på ett alltjämt nästan löjligt naturligt sätt som börjar kännas signifikativt med dessa tillställningar.
Det känns som en direkt reflektion av standarden som är att förvänta när det nalkas Mapei-spelning numera, att vad hon än får för sig att göra på scen ser ut som något hon lagt in de där 10 000 timmarna som sägs krävas för att verkligen nå expertnivå, samtidigt som det alltid ser ut att framföras med en befriande och imponerande lätthet.
På Way Out West 2014 var det inför storpublik en ren och skär folkfest. Det var dans från Mapei själv som direkt smittade publiken till att göra detsamma, det var en överväldigande känsla av att det var uppdämd nervositet som förvandlas till lycka och bröt loss alla eventuella spärrar som kunde ha hindrat henne från att vara så rakt igenom underhållande som hon är live. Allt det finns kvar när hon spelar på Berns men på något sätt än mer fritt och livsbejakande, som att det faktum att det ändå är i hemstaden hon nu spelar bara gör henne mer ivrig och mer benägen att bjuda på show.
Framför en entusiastisk Stockholmspublik bjuder Mapei och hennes band på låtar från Hey Hey som fått nya väldigt stiliga och ofta mycket imponerande liveversioner. Come On Baby presenteras som ett enormt snygg chopped and screwed-mästerverk och Don’t Wait lyfts av en allsång som gör den redan så fina låten ännu större.
Mapei sjunger, rappar, dansar och leder showen på ett sätt som känns enastående, och det är svårt att värja sig när den som håller i konserten ser ut att vara så innerligt lycklig som Mapei verkar vara. Och det tjänar sannerligen ingenting till, det finns faktiskt ingen poäng alls, i att ens försöka motstå den känslan. Varken ikväll eller överhuvudtaget när Mapei står på scen.
Läs även: "Mapeis revansch"
