Månadens läsning

Astragal
Albertine Sarrazin
Natur & Kultur
Maria Björkman har nyöversatt Albertine Sarrazins kultroman Astragal med bravur. Boken, som kom på svenska första gången 1967, är skriven på en anmärkningsvärd prosa; det är en tyglad kaskad, upphackad och flödande. Undflyende och mäktig. Ett komplext språk som sjuder av vackra oväntade metaforer, instuckna kolon, slang och en ”gravallvarlig hårdkokthet”, för att citera Patti Smiths fint romantiserande förord. Stilen, och alla tankens blaserade stickspår som den rymmer, blir en resa i sig, en som väger upp faktumet att det inte ”händer” särskilt mycket. Eller: händelselösheten är skenbar, på ytan, kongenial. Romanen börjar med att 19-åriga Anne rymmer från ett fängelse. I flykten bryter hon fotens språngben (skadan blir en utsökt effektiv premiss för alltihop). Hon får skjuts av småtjuven Julien. De blir älskare. Därefter skildras vistelser på olika gömställen, hus och lägenheter befolkade av mer eller mindre påfrestande varelser. Lägg till en sjukhusvistelse och där är boken: Anne väntar på sin Julien. Hon är fri, men fjättrad. Kär och beroende. Det är bitterljuvt och hemskt. Hon röker, dricker, är briljant. Det ”händer inget”, men berättarrösten som Sarrazin skriver fram gör det till vibrerande läsning, en omistlig beskrivning av väntans våldsamma dubbelhet.   

Kärlekens brutala språk
Alicia Erian
Modernista
Modernista har presenterat ett imponerande gäng pocketböcker denna sommar. Edmund Whites vemodigt skarpa En pojkes egen historia och Hélène Cixous omstörtande språkbomb Inuti, för att nämna två. Det är synd att förlagets glansdagar som uppkäftig oas för den nya svenska samtidslitteraturen verkar förbi, men det är såklart trevligt med perfekt tunna mästerverk i mjuka pärmar. Själv har jag sommarslukat Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk från 2001. Hennes väloljade, bitska händelseförlopp rinner ut i komisk, mångbottnad deppighet. Skrattet finns alltid där, men skrattet är subversivt och mörkt, och den röda tråden i novellerna är förrädiskt cool och underhållande (för att vara röd tråd). För det som stannar i läsaren efter skildringen av kåtheten, desillusionen, härskartekniken, det förbjudna begäret och den nedbrytande familjen är allt annat än enkla känslor. Att Erians kvinnoporträtt dessutom känns nya och befriande, år 2015, vet jag dock inte om man ska skratta eller gråta åt. Eller, det vet jag visst, det ena utesluter inte det andra.   

Kritiker Nr. 35/36
Nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik
Nya numret av Kritiker är fyllt av vassa essäer, akuta dikter och pulserande prosastycken som kretsar kring temat ”barn”. Det är en nödvändig utforskning, för vad konstituerar egentligen bilden av barnet? Vilka kroppar tillåts vara ett? Och vad är ”rätt/bra” kultur för barn? Jag tänker på Nina Hemingssons sommarprat, hennes ”ni förtjänar inte mitt barns blod och tarmar” riktat till sonens skola. I Kritiker blir Gro Dahles slag för vikten av smärtpunkter i bilderböcker en pendang till den sägningen. Här finns även en lysande text av Hassan Loo Sattarvandi som gör upp med den nya skolpolitiken, en skarp närläsning av Toni Morrison signerad Ylva Gripfelt, en rolig collagetext av klass 8B på Kulturama i Hallonbergen, plus mycket mer. Längst hos mig stannar Dimen Abdullas smärtsamt vackra dikt Någon, kanske jag, och särskilt en rad fungerar som omöjlig definition av det barn som numret ambitiöst försöker ringa in: ”en människa som vill tämja det vilda och fria som finns i ett par vingar”.       
  


I tvillingarnas tecken
Eva-Stina Byggmästar  
Wahlström & Widstrand
I tvillingarnas tecken är en ljuvligt tudelad diktsamling, pirrig och berusad av den oförställda kärleken till Marilyn Monroe och Emily Dickinson, men framförallt till själva dikten. Det finns något underbart övertydligt och övertydligt underbart i Eva-Stina Byggmästars poetik som här vecklas ut till cynismens glittrande antites. Motsatsen till ironi. När jag läser mina ord nu blir jag nästan spyfärdig, det skimrar för glättigt, men när jag läser Byggmästar blir jag bara lycklig. Hon strör socker i såren med sin perfekt radbrutna fantasi, och jag älskar det.

Hackers
Aase Berg
Albert Bonniers Förlag
Lite oväntat med uppskruvad, köttig svensk Alt Lit på Albert Bonniers Förlag? Nej, jag skojade bara. Det är inte oväntat, det är Aase Berg. Hennes nya diktsamling Hackers är en frustande hämndfiktion, en konstruktiv poetisk pillerkarta ut ur kvinnofällan, ett tydligt hot (det klargörs redan på baksidan). En ovanligt uppriktig trojan. Berg vänder syndromtanken uppochner, kanaliserar det tunga artilleriet i form av sågtandad ekvilibrism och smileys, med Natascha Kampusch som språkrör. Det är SCUM i dataåldern när poeten pumpar hybris och äger hela skiten, som om hon inte alls vore curlad av Bonniers.