Foto: Helene Ringberg
Olivia Bergdahls Efter ekot är mycket på samma gång: en nagelbitare till relationsdrama, en Göteborgsgenerationsroman, en frustrerande och pricksäker skildring av det vi brukar kalla övningskörning. Det är en kärleksroman vars krypande obehag och rytmiska räkneexempel gör den smått omöjlig att lägga ifrån sig.
I centrum finns Fanny, inkvarterad hos sin mormor på Västgötaslätten. Hon ska ta körkort, men det känns mest som ett svepskäl: hon är där för att inte tänka på honom, på Sam. Det är utgångsläget från vilket Efter ekot rullas upp, men i bakgrunden, bortom sommarens dövande lugn, skymtar ett trauma, ett minst sagt destruktivt förhållande. Bilderna i Fannys dator triggar minnen och en historia vecklar ut sig. En historia som börjar med kärlek och slutar med våld. Vad ska man göra när inte ens det magiska tänkandet förklätt till statistikberoende kan rädda en från övergrepp och härskartekniker? Vad hjälper Ekot i P1 när ens pojkvän med hjärtat till vänster inte lever som han lär?
Olivia Bergdahl blev svensk mästare i Poetry Slam 2007, och hon har antagligen turnerat mer med sin poesi än alla andra, nu verksamma, svenska poeter tillsammans. Hon har gett ut diktsamlingen Demo och samarbetar sen 2008 med stråkkvartetten Olivias Poesiorkester. I fjol skrev hon ett uppmärksammat manifest om den ”manliga konstnären” som publicerades i DN. Efter ekot, som ges ut av Ordfront, är Olivia Bergdahls första roman. Nöjesguiden är mycket glada över att få presentera hennes litteraturenkät:
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
För att jag tycker att det är väldigt roligt!
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
På en skala från 1 till 10? 10.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Danskar och norrmän och spoken word-poeter.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Ja! Jag tänker att idén om att ingen förstår en, så att man därför måste förklara allt för sig själv, samt vara ens enda tröst i världen är rätt så konstruktiv.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
Heja, heja, vässa klorna! Dra nu på dig lejonskorna!
Snille eller smak? Motivera!
Smak – jag är generellt sett mer känslor än intellekt.
Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
Tallyho, tallyho, jag har skjutit en dront!
Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
Ack, du min moder! Ack, jag arma dräng!
Bästa jag läst i år:
Har inte hunnit med så mycket hittills (om vi pratar 2015), men Att föda ett barn har jag klämt in.
Bästa jag läst i mitt liv:
Jag tror att det som satt djupast spår i min själ (i den bemärkelsen att det är en av få böcker jag bara fortsätter att läsa om) är Moment 22, samt den lilla dikten av Salvatore Quasimodo som heter Och plötsligt är det afton.
Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Åh! Det var en svår fråga som jag inte vågar svara på!
Vad är relevant litteraturkritik?
En konstform som tar sig själv på allvar som just konstform, eller snarare är mån om sin funktion, alltså att öppna upp världen, koppla samman olika tankevärldar, lära ut och bygga broar – inte sälja böcker, med andra ord.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Som en lång, lång inandning.
Tankar kring författarens offentliga roll:
Kan bara tala utifrån mig själv – jag tycker att det är en fest att stå på scen, ett aber att svara på enkäter (hehe) – och har väl förstått på min egen kropp att jag någonstans måste hitta en strategi för att också hinna skriva, eftersom jag ju tycker att det är så roligt och vet att det kräver mycket tid för att bli bra. Författarskapet kräver ju offentlighet för att gå runt ekonomiskt, det vet jag också. Känner mig rätt så grön i den här bemärkelsen – jag vet faktiskt inte. Hur gör man? Vad är skrivandet värt? Säg gärna till när du fått ett bra svar på det här!
Favoritpoeter/författare just nu:
I ren research så läser jag nästan bara westernböcker, så i nuläget är min litterära värld rätt så skruvad. Tycker mycket om Philip Meyer och Patrick DeWitt. Ser mycket fram emot Cormac McCarthy (nej, jag har inte läst än, ja, jag vet) och Pauline Wolffs Swede.
Litterära förebilder:
Har alltid känt mig så inklämd i nånting när jag ska svara på den frågan. Det blir så övergripande. För tre år sedan trodde jag aldrig att jag skulle skriva någonting annat än dikter, och då hade jag ju kunnat säga nån poet i vars fotspår jag ville vandra, men nu tänker jag att jag kommer ägna absolut mest tid åt att skriva prosa – så ska jag dra till med någon prosaförfattare? Om ett halvår kanske jag känner att libretton är det bästa jag kan tänka mig. Man vill så gärna kategorisera. Säga att det här är en fortsättning på detta – vilket det givetvis också är, men jag vill inte lämna facit från början. Jag vet inte. Jag försöker läsa så mycket som det bara går, och styras av nåt djupt, oförklarligt intresse i mig själv, när det bränner till av nyfikenhet. Jag tror ju också på framtiden, vilket gör att jag inte vill lägga mitt liv bredvid ett tidigare liv – inte för att glömma historien eller ignorera den – utan för att jag i hjärtat tror att världen kommer att bli en bättre plats att leva, och skapa, i.
Poesins största utmaning:
Att inte stänga dörren om sig själv, och inte heller öppna upp den så till den milda grad att allt innehåll blåser bort.
Är allt poesi? Varför/varför inte?
Nej, jag har lärt mig att det blir en dikt om man byter rad innan sidan tar slut.
Bästa titeln (någonsin):
Får man säga Fucking Åmål?
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Lars Forssell! Jag föreställer mig att han skulle stå på min sida med sina schlagertexter och sina fruktköttskön.
Mest underskattade litterära genre:
Spoken word.
Min finaste mening:
Kanske: ”I vårt sökande efter en högre mening staplar vi ord på varandra”? Eller vad tusan, jag har ingen aning. Just nu är jag så hembygdsorienterad så då gillar jag alla mina texter jag har skrivit som handlar om hem, hemma, hemkomst.
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Hm. Låt mig fundera. 500 sidor är väldigt många sidor.
Några ord om litteraturens politiska potential:
Som för all konst tänker jag att den politiska hävstången i första hand ligger i speglingsförmågan – så länge litteraturen vågar skildra allt som finns så fixar det sig nog till slut.
Litteraturens framtid tillhör:
De som gör den till sin, eller får tillåtelse att göra den till sin.
Sista ordet:
Tack och hej!
Efter ekot finns ute nu, via Ordfront. I vår kan en se Olivia Bergdahl (förhoppningsvis) mysa med Jessika Gedin i Babel i SVT.
