Bodil Malmsten. Foto: Stefania Malmsten.
Bodil Malmsten är tillbaka. Med sin nya dikt Det här är hjärtat visar hon var det poetiska skåpet ska stå.
Smärtan sitter i hjärnan
säger sorgecoachen
Inte i hjärtat
Smärta det är bara som
det känns
Tänk på något annat
Andas
Fokusera utanför dig själv
Acceptera
Min människa är död
Jag vill vara död
I Bodil Malmstens första dikt på tjugotvå år tuggas texten fram, hamrande och klart. Lakoniskt, strålande och smärtsamt, men aldrig banalt. Trots alla tematiska fallgropar som omgärdar ”den orimliga förlust som kallas döden”. Det är en enda lång dikt, inte en samling, där sorgen är central. Det är en nödvändig dikt i bemärkelsen att den, enligt författaren själv, var tvungen att skrivas. Delas med omvärlden. Ett du har dött, inte gått bort, dött, och det kan varken den svindyra sorgecoachen i Ropsten eller en ny tid från en sjuksyster förändra. In sprängs kursiverade fakta om det bokstavliga hjärtat. In sprängs tunnelbanans förrädiska rusningstid, de vita pingstliljorna och väntrummen. Ett du har dött, men jaget lever. Det är en kärleksdikt, en sorgedikt som börjar och slutar med ett telefonsamtal. En ringsignal som gör förlusten fruktansvärt konkret. Bodil Malmstens ambition, att Det här är hjärtat inte skulle beskriva sorgen utan vara den, går i mål. Hon blottlägger det hånfulla i språket, i hur vi talar om döden, med dräpande precision och jag tänker att sorgens totala egoism sällan skildras med en vackrare koncentration.
På den överfulla releasefesten på Rönnells Antikvariat berättade Bodil Malmsten att hon låtit meningar som ”Jag är bara inte säker på att det var min barndom” stryka på foten. Inget skulle få stå i vägen för diktens agenda. Det är ett fokus som märks i läsningen.
Det är med stor glädje som Nöjesguiden presenterar hennes litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
För att annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Inte disciplinerad, jag bara råkar vara sådan att jag måste vara vid datorn från morgonen och fram till tre, fyra på eftermiddagen.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Humor. Raseri. Flerstämmighet. Generositet. Samma krav på alla, även k-märkta och geniförklarade författare.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
Du har rätt att skriva som du gör.
Snille eller smak? Motivera!
Smak för att smak innebär omdöme, stil, personlighet.
Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
Vänta bara.
Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
There will be blood.
Bästa jag läst i år:
Inte läst något som jag tycker är bäst ännu.
Bästa jag läst i mitt liv:
Oj! Allt av Thomas Bernhard. Prousts På spaning efter den tid som flytt. Ondska av Eiríkur Örn Nor∂dahl, Smärtan av Marguerite Duras.
Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Oj igen! Tänkte säga ingen, men kom på Elisabeth Hjorth, för det var hon som skrev recensionen som fick mig att läsa Ondska.
Vad är relevant litteraturkritik?
Litteraturkritik som ger läsaren lust att själv ta reda på hur boken är, som är begriplig, kunnig och inte von oben och dryg.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Hur kan jag ha gett mig in i det här! Sätt mig under förmyndare, jag vill dö.
Tankar kring författarens offentliga roll:
Hur den har förändrats. Från att författaren var en kryptisk typ som satt för sig själv och var genialisk, till en i media pladdrande person som inte har någonting gemensamt med det som vederbörande skriver.
Favoritpoeter/författare just nu:
Vad kan jag säga? Thomas Bernhard, även om det kan verka löjeväckande trofast.
Litterära förebilder:
Tyvärr tar förebilderna inte på mig. Thomas Bernhard, Proust, Eiríkur Örn Nor∂dahl, det enda förebildliga med dem är att de är sig själva och att det är det man måste orka vara.
Poesins största utmaning:
Att vara känslan och inte beskrivningen av känslan.
Är allt poesi? Varför/varför inte?
Allt är poesi. Det gäller bara att se det. Se, höra, varsebli.
Bästa titeln (någonsin):
Döden heter Konrad.
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Daniel Sjölin. För att han har skrivit Alla vill gå hem. För att övertala honom att inte gå ner sig i deckarträsket.
Mest underskattade litterära genre:
Genretänket är överskattat, men här är några genrer som jag definitivt tycker är onödiga:
Självhjälpsböcker om hur man ska leva, bantning, jakt och matlagning.
Ömsinta skildringar med en gamling och ett barn som får gemenskap över åldersgränserna.
Böcker där kända föräldrars numera medelålders barn skriver som om de fortfarande vore fem år.
Min finaste mening:
Kärlek är att jag vill
att du finns
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Nej vill inte usch.
Några ord om litteraturens politiska potential:
Har inte funnits sedan Majakovskij.
Litteraturens framtid tillhör:
Majakovskij, Proust, Thomas Bernhard, Martina Lowden, Daniel Sjölin.
Sista ordet:
Hej och allt gör detsamma. (Sista meningen i Källaren av Thomas Bernhard).
Bodil Malmstens dikt ”Det här är hjärtat” är utgiven av Rönnells Antikvariat (Sveriges bästa bokhandel?) i ett unikt samarbete med Albert Bonniers Förlag. Köp den, läs den.
