Litteraturenkäten: Alejandro Leiva Wenger

Gillar utropstecken. Foto: Johan Gardfors

Alejandro Leiva Wengers debut Till vår ära kom ut 2001 och jag tänker, samtidigt som jag slukar den igen, att det är en sådan bok som kommer överleva oss alla. Att Modernista ger ut den strålande novellsamlingen på nytt är minst sagt på tiden. 

Den språkliga sprängkraften är så stark, de korta texterna rymmer så mycket. Komprimerade revolutioner med en berättarröst som kränger till och böjer sig ur led. Med ett bråddjup. Stundtals kongenialt med texternas tematik, stundtals bara uppkäftigt, lekfullt, livsfarligt, sprakande, smärtsamt, skitroligt – ja, alltså, läs boken. Den är så jävla bra.

Jag minns hur min lärare satte Elixir i händerna på oss när vi gick i åttan. Jag minns att den texten förändrade min syn på vad litteratur kunde vara (fick vara!) i grunden. Aha-upplevelsen må vara en tröttsam kliché, men där och då var den genuin. Bokens andra noveller hade haft samma effekt; Borta i tankar, Sakers riktiga namn, Song for my father, Till vår ära och Zaqwertyuop är små mästerverk hela bunten, som varken väjer för politikens eller kärlekens komplexitet/kompromisslöshet.  

Alejandro Leiva Wenger är också dramatiker med pjäserna 127 och senast Författarna i bagaget. Nöjesguiden är omåttligt stolta över att få presentera hans utropande litteraturenkät. 

Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”): 
Jag skriver inte! Det är det som är grejen! Men när jag skriver gör jag det för pengar, pengar och enbart pengar!

Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Min första och enda bok gavs ut 2001! Jag var 25 år! Snart är jag 40! Så disciplinerad är jag! Det vill säga mycket! Eller ingenting! Beroende på hur man ser det!

Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Texter som gör fel! Som är dumma! Som tjafsar! Som gör tvärtom! Som inte går att gilla! Som gråter! Som dör! Som tar mig långt härifrån! Vad som helst så länge det inte är duktigt! Prydligt! Smart! Och så saknar jag på riktigt gulliga små kissekatter! Och utropstecken! Och ett litet snöre! En blomma! Och kanske ett tåg!

Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Jag förstår inte frågan! Antingen är man ett geni eller så är man inte ett geni! Och bara ett geni känner igen ett geni! Man kan inte rösta om det! 

Snille eller smak? Motivera!
Tråkigt!

Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
O ja!

Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
O nej!

Bästa jag läst i år:
Anropa av Malin Axelsson! Ges ut 2016!

Bästa jag läst i mitt liv:
Anropa av Malin Axelsson!

Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Min dotter! Hon skriver inte! Men hon är bäst på det där! 

Vad är relevant litteraturkritik? 
Den är självständig! Gör egna läsningar! Egna kopplingar! Egna begrepp! Den speglar inte objektet, den tävlar med det! Den fattar att den själv är/bör vara litteratur! Den fattar att den är en produkt av sin tid och dess fördomar! Den är självkritisk! Den struntar i vad kompisarna säger! Den struntar i vad förlagen säger! Vad författaren säger om sitt eget verk är helt ointressant för den! Likaså vad omslag och baksidestexter säger! 

Känslor inför ”recensionsdagen”: 
Äckel och självförakt!

Tankar kring författarens offentliga roll: 
Roll! Man ska akta sig för roller! 

Favoritförfattare just nu:
Som sagt!

Litterära förebilder:
Orkar inte!

Bästa titeln (någonsin):
Jag gillar titlar med ”natt” i! Nattens obscena fågel! Natt i marknadstältet! Nattens lekar! God natt, Alfons Åberg!

Mest underskattade litterära genre:
Sms!

Några ord om litteraturens politiska potential:
Suck!

Men om jag ändå ska svara! I Sverige är läskunnigheten nära 100%! Mer böcker än man nånsin hinner läsa är (fortfarande) fritt tillgängliga på bibliotek! Sverige är bland de mest läsande länderna i världen! Och 13% av väljarna röstade nyss på Sverigedemokraterna! Vad säger det om litteraturens politiska potential! Jag vet inte! Kanske ingenting! Ett annat exempel! En av de dummaste texterna stod nyss att läsa i landets största morgontidning! Skriven av en erfaren och känd litteraturkritiker! Hans tes: att SD:s valframgång beror på att några antirasister en gång kritiserade honom, en serietidning och en barnbok! Ha ha ha! Han kan inte släppa det! Han har alltså ägnat sitt liv åt att läsa och kritisera all skönlitteratur som finns! Och det här var hans ”analys”! Vad säger det om litteraturens potential överhuvudtaget! Jag vet inte! Jag har inte kommit fram till nåt svar!

Litteraturens framtid tillhör: 
Amazon.com! Google! 

Sista ordet: 
Är också första!

2001 gav Albert Bonniers Förlag ut "Till vår ära", nu i höst blir den tillgänglig på nytt genom Modernista.