Långt från front row

Den svenska modebranschen får allt mer uppmärksamhet och hyllas internationellt. Men hur är det egentligen att vara längre ner i företagens hierarki, där femton timmars arbetsdag är standard och du vet att det står tvåhundra ja-sägare på kö om du säger nej?

“Det krävs att man står på tårna, och att alla står på tårna. För att få folk att göra det måste man tortera människor. Så enkelt är det.” Orden är Acne Studios chefsdesigner Jonny Johanssons. Han pratar om sin syn på ledarskap och sina anställda i en intervju med Susanne Ljung från Stil i P1. Det är tjugo år sedan han var med och startade det klädmärke som idag är ett av Sveriges absolut största. I den hierarki som är den svenska modevärlden är Acne längst upp, och på toppen av alltihop står Jonny Johansson. Nedanför honom finns tusentals människor som vill nå dit han är, och nedanför dem finns ännu fler som skulle ge vad som helst bara för att ta sig in i branschen.

– Många av dem som vill jobba med mode är så pass dumma i huvudet att de inte är intresserade av att arbeta. De vill bara vara en del av den världen, säger Pernilla. Hon är skräddare, heter egentligen något annat och under två års tid jobbade hon på ett modeföretag i Stockholm. Där blev hon snabbt varse att hennes arbete snarare skulle komma att handla om arton timmar långa arbetsdagar utan övertidsersättning, än att nätverka och springa på visningar.
–  Ett SL-kort var en tiondel av min lön och då skulle jag jobba fyrtio timmar i veckan. I verkligheten jobbade jag mycket mer, i perioder dygnet runt. Jag sov i ateljén. En gång vilade jag tre timmar på två dygn – resten av tiden satt jag och jobbade.

2013 var 53 600 personer anställda inom den svenska modebranschen, enligt en rapport från Tillväxtverket. Majoriteten av dem är kvinnor, 73 procent mot 27 procent män. Ser man däremot till beslutsfattande positioner är det tvärtom – endast 29 procent av VD:ar är kvinnor.

Allt tyder på att marknaden växer, den totala omsättningen och exporten ökar, och fler och fler anställs. Många unga får sitt livs första anställning inom modebranschen och ännu fler vill in – det är hårt tryck på positioner i butiker och otaliga människor drömmer om att få in en fot på något av våra svenska klädmärkens huvudkontor. Att så många skulle göra så mycket för att få och behålla ett jobb har lett till att de som väl blir anställda jobbar hårdare än i de flesta andra svenska branscher, och inte sällan för en lön som motsvarar en bråkdel av det arbete de faktiskt utgör. 

"Den kreddiga modevärlden går runt på att människor jobbar gratis"

– Jag har träffat så många människor på så många olika modeskolor som säger “inte ett obetalt internship till”. Men sen gör man det ändå, trots att ingen egentligen vill ställa upp på det, säger designern Emelie Ahlnér, som tillsammans med kollegan Emma Lindqvist driver märket WDEE. De möttes på Textilhögskolan i Borås, där de båda läste modedesignutbildningen. Skolan håller ungefär samma tempo som eleverna kommer möta när de väl börjar arbeta, och man har minst en praktikperiod.
– Hela den här kreddiga modevärlden går runt på att människor jobbar gratis. Och grejen är att om man själv säger nej vet man att det alltid kommer någon annan som kan tänka sig att göra det utan att få betalt. Vad jag vet är det i princip bara H&M som betalar sina praktikanter, alla andra förväntar sig att du ska jobba gratis och helt sjuka tider. Alla vill komma till bra ställen och då är det bara så.

Emelie sökte två gånger innan hon kom in på Textilhögskolan. På de femton tillgängliga platserna var det ungefär 350 hoppfulla aspiranter. Redan från början visade det sig att utbildningen skulle bli intensiv. 
– De två första veckorna var riktigt tuffa, det var högt tempo och man satt helt enkelt kvar tills man var färdig. Efter det kom tioveckorskursen, då får man en ny brief varje vecka och har presentation veckan efter. Redan då reagerade jag på att vi alltid fick uppgifterna på fredagar, och hade redovisning nästa fredag. Alla började jobba helg direkt. Skolan säger inte att man ska göra det. Men alla gör det. 

Så, att man jobbade helg var aldrig nåt lärarna uppmuntrade?
– Jag kommer ihåg en situation de där första veckorna när vi hade en redovisning på en fredag. Vår lärare sa efteråt att han var väldigt besviken på oss. Att han hade förväntat sig en mycket högre nivå och att “det står 300 personer i kö som skulle göra allt för att gå på denna skolan så ni kanske borde ta helgen på er och fundera på om ni verkligen hör hemma här”.

Från Emelie Ahlnér och Emma Lindqvists WDEE - Go hard! Foto: Felix Swensson.

Utbildningen är tre år, och kulminerar i ett slutarbete där varje elev ska producera en kollektion bestående av sju outfits.
– I en del klasser hetsar man varandra, de som gick något år efter mig började dygna redan första veckan på exjobbet. Så gjorde inte vi, även om vi jobbade väldigt mycket. Folk tyckte det var konstigt om man gick hem redan vid tio på kvällen. Man tänker att det alltid blir bättre om man jobbar mer, så man stannar.

Hur ser du tillbaka på den tiden nu? Finns det något du skulle vilja ändra på om du fick makten över Textilhögskolan imorgon?
– När det var som mest jobbade alla tolv, fjorton, sexton timmar om dagen. I slutet, när vi gjorde exjobbet, slutade man handla hem och hade all sin mat på skolan. Samtidigt har Textilhögskolan gott rykte i hela världen, och det beror delvis på att det är uppbyggt så att man pushar varandra och lär sig av varandra. Man blir bra för att man jobbar mycket. Så är det bara. Så nej, jag skulle inte vilja byta ut någonting.

Pernilla har inte pluggat på samma skola, men gick däremot textillinjen på gymnasiet. Hon säger att det aldrig fanns något annat alternativ än att jobba med kläder, men insåg snart att hon inte ville driva ett eget märke eller vara designer. Lotten föll alltså på skrädderi och mönsterkonstruktion.
– Mitt yrke är längst ner i hierarkin. Ja, utöver praktikanter då. I ett rum med en kund ska jag inte märkas av. Jag ska finnas tillgänglig, men ingen ska behöva prata med mig. Jag är väldigt nöjd med det jag gör rent praktiskt, men man är ju inte så jävla cool i branschen direkt.
 

"Plötsligt lyckades jag inte få in tråden i nålen eftersom jag inte kunde fokusera blicken"

Under två års tid arbetade hon på ett modeföretag som hade ovanan att ta emot uppdrag med deadline så tight att de helt enkelt var tvungna att jobba mer eller mindre dygnet runt för att hinna med. Hon säger själv att hon nog var utbränd flera gånger under den tiden, men aldrig sjukskriven. Inte ens när hennes kropp rent fysiskt slutade fungera kände hon att hon kunde ta ledigt.
– Det var en sen kväll, jag satt och jobbade, och plötsligt lyckades jag inte få in tråden i nålen eftersom jag inte kunde fokusera blicken. Efter det hade jag synbortfall på olika sätt ungefär varannan dag. Så jag lärde mig att sy utan att se nålen. Arbetet behövde ju bli gjort. Och jag kunde inte sluta, för jag behövde min lön.

– Det finns de som hävdar att när övriga varningssignaler inte har hörsammats ser utmattningssyndromet till att handikappa oss i vår bästa gren. Det låter rimligt att det satte sig just på synen, eftersom hon var så beroende av att just den skulle funka. Förmodligen har det funnits varningssignaler innan, som hon pressat sig igenom, säger Giorgio Grossi, forskningsansvarig på Stressmottagningen i Stockholm. Dit kommer människor med så allvarliga problem att vårdcentraler eller företagshälsovården inte längre räcker till.

Han berättar att anledningen till att människor slutligen kraschar ofta beror på en kombination av en osäkerhet på hemmaplan och stress i arbetet. Att arbeta med osäkra anställningsvillkor kan också vara förödande.
– När människor arbetar med enstaka projekt och ständigt är tvungna att bevisa sitt värde. Man används mer eller mindre som en förbrukningsvara och det skapar oerhörda mängder negativt stress. Då vet vi från forskning att olika fysiologiska stressreaktioner kickar in – man slutar sova, får högt blodtryck, värk i kroppen, blir ångestladdade och deprimerade. Sen kommer den tunga ohälsan. Utmattningssyndromet är en variant, men det finns steg efter det. Tung kroppslig sjukdom, som hjärt- och kärlsjukdomar, till exempel.
 

"Jag var konstant livrädd för att misslyckas"

Till skillnad från Pernilla sökte Maria, anställd på ett av Sveriges största klädmärken, psykologhjälp när hon kände att hon var på väg att gå in i väggen Hon var fyra månader in i sin sex månader långa praktikperiod när det liksom inte gick längre. Allt hon kunde tänka på var huruvida hon skulle bli anställd eller inte. När hon väl blev det fick hon mer prestationsångest än någonsin tidigare. Nu var hon ju verkligen tvungen att bevisa att hon hade där att göra. 
– Plötsligt förväntade sig folk mer av mig. Cheferna sa: “Gör mig inte besviken, jag satsar på dig för att jag tror på dig. Vi har 200 andra som skulle gå över din döda kropp för att få jobba på det här företaget.” Jag mådde skitdåligt, hade konstant ont i magen och var alltid stressad. Då levde jag med mitt jobb på veckorna, och söp på helgerna för att kunna släppa det. Det var bara hejdlöst supande och jobb, hejdlöst supande och jobb, hejdlöst supande och jobb. Jag drömde mardrömmar om att jag blev attackerad av knappar och måttband och var konstant livrädd för att misslyckas.

Efter två månader insåg hon att hon höll på att krascha totalt, och bokade tid hos en psykolog. Under sessionerna låg fokus i princip bara på hennes arbete, och med tiden gav det resultat. Hon lärde sig att hantera arbetsbördan, stressen och kraven.
– Strax innan jul fick jag reda på att mina chefer ville jobba vidare med mig och då släppte allt. Jag kände att jag gjort bra ifrån mig och inte kunde pressa mig mer än jag gjort. Det var mest ett state of mind – jag bestämde mig för att inte stressa upp mig mer. Jag jobbar lika mycket nu, men jag stressar mindre. Jag hittade en balans och insåg att det inte är värt det att ha panik över något som inte är på liv och död, att ha ont i magen och undra om en beställning kommer fram i tid eller inte. I slutändan är det ju bara ett par jävla byxor eller en klänning som kommer ut.

Jag gissar att du sett en och annan kollega bli utbränd eller?
– Folk går in i väggen lite hipp som happ, men det är inget man reflekterar över. De försvinner i tre månader, sen är de tillbaka igen.

Hur är synen på de som sjukskriver sig inom företaget?
– De ses som svaga karaktärer som inte pallar med trycket, liksom. Hos oss kommer många utifrån Sverige och de har en helt annan syn på stress. Vi vet att man kan bli sjuk av stress, men de skrattar åt det.

Det finns gott om skräckhistorier från modebranschen – om modeller som svälter sig själva för att nå det beryktade size zero-idealet, om assistenter som jobbar dygnet runt och överlever på Red Bull, om att ignorera allergiska reaktioner mot material eftersom arbetet måste bli klart.
– Det jag tänker spontant om ungdomarna i den här branschen och liknande… Det är en oerhört cynisk hantering av människor, säger Giorgio Grossi. Den promille som ger sig in i leken och faktiskt kommer till toppen av pyramiden tittar i backspegeln och säger: “Det är så här det är, det sitter i väggarna, kulturen är såhär”. Jag tycker att allt det där är skitsnack. Det är ett cyniskt sätt att använda människor för att tjäna pengar, helt enkelt.
 

"Börja inte jobba med mode"

Men vad skulle egentligen krävas för att villkoren för anställda inom modebranschen ska förbättras, för att de riktigt absurda timmarna utan övertidsersättning ska försvinna, för att skyddsnäten ska förstärkas och tryggheten öka? De flesta verkar tycka samma sak – det behövs ett fackförbund som faktiskt förstår arbetet.
– Det finns inget fack som kan hjälpa dig och som faktiskt förstår vad du jobbar med, säger Pernilla, som slutade på modeföretaget hon tidigare arbetat på och började som skräddare inom en annan bransch.
– Där fick jag för första gången i mitt liv en riktig lön och respekt på min arbetsplats. På en månad gick jag från att vara ett självmordsbenäget monster till världens lyckligaste människa. På det nya stället frågade de om jag kunde jobba över, och accepterade om jag sa nej. Jag fick OB på helger, morgnar och kvällar och kunde ringa facket om det var något. Jag har ringt dem så många gånger...

Om du kunde prata med dig själv för sex år sedan och ge ett råd – vad hade du då sagt?
– Börja inte jobba med mode. Jag är stolt över det jag har gjort och de plagg jag sytt, men hade kunnat sy samma saker på en teater, med bra villkor och en lön man kan överleva på. Så, sälj dig inte till modevärlden.

Nöjesguiden har sökt ett antal klädmärken för att prata om deras arbetsvillkor. Acne Studios och Whyred tackade nej till medverkan, medan Back, Cheap Monday, Carin Wester, J Lindeberg och Filippa K inte svarat på vår förfrågan.

Läs också: När otryggheten river sönder samt Hur mår du? – sex berättelser om psykisk ohälsa.