Det här är fjärde gången kanadensiska Dralms spelar i Berlin sedan i somras. Andra gången på Kantine am Berghain, en liten kubformad lokal bredvid technoklubben. Och för varje gång har de blivit lite dronigare, lite mörkare, tyngre och tryggare på scenen.
Det som på skiva är skirt, skört och luftlätt, blir live istället en kaskad av muller, med sång som nästan bara precis hörs. Pillars & Pyre dränks i discorök, rött bordelljus och bas, Usage får fokus på trummor och Domino House inleds med en anekdot om byggnader och om hur deras atmosfär förändras beroende av vad som sker där inne. ”Ta en ny lägenhet till exempel”, säger sångaren Christopher Smith, ”om man har sex i köket kommer stämningen för evigt att vara en annan”.
Han pratar mer än någonsin tidigare, känns mer bekväm. Även de övriga musikerna är närvarande och avslappnade, i Wholly Present maxas synteffekterna på mixerbordet, medan Crushed Pleats avslutar spelningen ungefär lika harmoniskt som albumversionen.
Jag hade hoppats på ett par av de vanliga extranumren, som blytunga kvicksandslåten A Slum of Legs eller vackra sängkammarsången If I Had a Heart, men den här spelningen är tydligen slut när den är slut.
