Katrin Zytomierska om romandebuten Bucketlist: "Ja, jag känner mig som en konstnär"

Redaktion 17:26 1 Jun 2016

Katrin Zytomierska blev känd under 00-talet då hon både drev en kontroversiell blogg och gifte sig med medieprofilen Alex Schulman. Idag finns hennes hjärta i entreprenörskap och hälsa, men viljan att provocera lever kvar.

Poeten och Nöjesguiden-bloggaren Anna Axfors pratade med henne om sommarens erotiska romandebut Bucketlist, separationen från Bingo Rimér och svaga människor.

Det är en varm dag i mitten på maj. Sommaren kom plötsligt. Det är svårt att veta vad man ska ha på sig för kläder och jag är alldeles svettig när jag slår mig ner mittemot Katrin Zytomierska. Det känns lite jobbigt, som att hon skulle kunna blogga om det senare, “fan vad svettig och äcklig intervjuaren var”. Det är ju det hon gjort sig känd för, att vara en aning gränslös när det kommer till vad man egentligen säger i offentligheten.

Jag har precis läst hennes första skönlitterära bok Bucketlist, som kommer ut den 2 juni på Lind & Co och kan beskrivas som erotisk romance. Boken handlar om en nyseparerad tvåbarnsmamma vid namn Mila (Katrin vill dock inte kalla Mila för ett alter ego) som bestämmer sig för att (surprise!) skriva en bucket list. Mila driver ett företag som det börjar gå riktigt bra för – en av punkterna på listan handlar om att sälja in sina hälsoprodukter på den amerikanska marknaden. En annan handlar om att äntligen bli bjuden på Ellegalan, och en tredje om att ligga med tio killar under det närmsta året.
– Eftersom Bingo och jag började turas om att ha barnen så fick jag möjlighet att komma ut i nattlivet igen, och hänga med olika typer av människor. Min research var väldigt enkel för det hände så mycket i mitt liv. Antingen var jag bara ute och festade och hade sjukt roligt, reste med någon tjejkompis och hade mig, eller så var jag med barnen och skrev när de gått och lagt sig.

Katrin har levt med Bingo Rimér sedan 2009 – lite av en ond match made in heaven, verkade det som. Tillsammans har de barnen Ringo och Rambo. Men förra året gick paret skilda vägar, även om de fortfarande säger sig vara vänner.

Var det separationen från Bingo som förlöste dig kreativt?
– Ja, jag födde ju två barn, sen var det sjukt mycket med jobbet, sen blev det stormigt mellan mig och Bingo, vi visste inte hur det skulle bli med relationen. Men plötsligt kom vi fram till ett bra avslut och bestämde oss för att separera.

Katrin fortsätter.
– Man går runt och ältar hela dagarna. Barnen, vad händer med dem, hur kommer de ta det, kommer de må dåligt, borde jag inte ställa upp för dem? Och sen när vi väl kom till beslutet – “nej, det går inte, vi måste tänka på oss själva” – då kände jag mig plötsligt så otroligt nöjd och tillfreds. Och då hade förlaget länge velat att jag skulle skriva en roman. En chic lit, fast med en tvist.

“Hon skulle ligga på Ibiza, så var det bara. Hon vägrade att godta något annat, för det skulle ge Peder rätt. Hans tjat om att hon inte var intresserad av sex och skulle göra bäst i att leva utan, hade etsat sig fast i hennes minne. Han hade hjärntvättat henne så länge så att hon inte längre var säker på hur det egentligen stod till med henne.”

Till en början minns Mila varken hur man raggar eller ligger, eftersom sexlivet med barnens pappa stagnerat. Men efter många om och men lyckas hon hitta sig själv sexuellt igen, bland annat med hjälp av en man hon träffar i USA och som ägnar sig åt avancerade rollspel med dominansinslag.
“Chic lit fast med en tvist” var det, ja.

Vissa delar av boken känns bekanta. Är du inspirerad av Fifty Shades Of Grey?
– Ja, det är jag, absolut.

Jag läser upp ett utdrag ur boken för Katrin.

“Hon drog upp honom för att kyssa honom och kände hur han var hård och redo. Lika redo som hon. Hon letade sig ner för att hitta hans kuk och förde in den i sig. För att visa att han var välkommen in och att förspelet var över. Hon ville inte hålla sig mer, hon ville bli påsatt och det ordentligt. Med en gång!“

Får du inte skamsköljningar av att skriva en sånt stycke?
– Nej, absolut inte, jag tycker att det är härligt och jag har inga barriärer. Jag har ju varken skrivit romaner eller sexuella scener förut så det var en utmaning, men jag bollade med förlaget och med vänner och frågade hur det kändes, vad som blev töntigt. Det finns ingenting i boken som jag skäms över.

“Trekant” är det enda på listan som inte uppfylls?
– Ja, det stämmer.

Fanns det en tanke med det?
– Nej, det bara blev så. Det kanske är bra för uppföljaren.

Där kanske din gräns går.
– Haha, ja.

Kommer det uppföljare?
– Det kommer om den här boken säljer. Jag är väldigt affärsfokuserad.

Du gillar pengar?
– Ja. Så om den säljer och jag tjänar bra, då kan jag verkligen tänka mig att sätta mig ner och skriva en ny. Men jag gör det inte för skojs skull.

Det var inte kul, eller?
– Jo, väldigt kul. Men jag ser det fortfarande som ett kul jobb, inte som en kul hobby.

Känner du dig som en konstnär?
– Ja, det gör jag. Verkligen.

Mila lever ett så hetsigt liv, vilket jag kan tänka mig att du också gör. Hon ska prestera till max på alla håll – i föräldraskapet, i jobbet, men också utseendemässigt, med en massa träning och även en plastikoperation. Finns det inte en risk att Mila går in i väggen i nästa bok?
– Nej, verkligen inte. Personligen finns det ingenting som får mig att må så bra som träning. Det är det jag får energi av. Barnen ger energi men tar också mycket, där går det plus minus noll. Jobbet ger kanske nittio procent, tar tio. Men jag tjänar in otroligt mycket tid på sånt som andra människor lägger väldigt mycket tid på – jag tittar aldrig på tv, till exempel. Aldrig någonsin. Och jag läser aldrig. Alltså, ingenting. Jag går inte in på Svenska Dagbladet eller Expressen, tar inte in någon nyhetsinformation, någonsin.

Katrin är en person som faktiskt får en att skratta, hon är inte butter eller bitsk utan mest nonchalant på ett befriande sätt.
– Du vet, folk pratar om att det är för mycket flyktingar och ja, jag har sett lite fler människor, men det bekommer mig inte. Och jag kan inte sitta och lägga tid på att läsa om terroristgrejer. Jag har en ny kille nu som tycker att det är urlöjligt med sociala medier, han “skiter i vad folk käkar till lunch”. Medan jag inte förstår hans obsession med nyheter, han vaknar på morgonen och går ut på Svenska Dagbladet och kollar, “var har den här terroristen tagit vägen nu”, “vem dödade han”. Jag vill inte ha den typen av negativ energi i mitt liv. Jag skiter i terrorister.

Är du rädd för något?
– Innan jag fick barn hade jag ingen rädsla överhuvudtaget. Idag är jag rädd att något ska hända barnen, jag är rädd att någon i min familj ska bli sjuk... Men jag är inte rädd för någonting som har med mig att göra, jag är helt säker på att jag aldrig kommer att drabbas av cancer eller gå in i väggen, för jag känner mig som världens starkaste person. Jag är en alldeles för nonchalant person för att bli sjuk. Jag stressar inte upp mig över något. Då får man inga besvär.

Katrin Zytomierska kan tyckas vara liberalismen personifierad, där alla är sin egen lyckas smed och där allt går bara man vill, men där friheten att vara och se ut hur man vill inte riktigt gäller alla.

Tidigare i våras gjorde Katrin ett gäng uppmärksammade uttalanden om den kroppspositivism som växt fram på sociala medier det senaste året i Malou von Sivers program Efter tio. Katrin kontrade i tv-soffan med att “det här är ingenting som jag tror på något sätt kan vara positivt för någon”, “jag tycker att det är fult och oattraktivt”, “jag tycker att det handlar om att man är lat”, “det handlar om ett sinnessjukt frosseri av vidriga saker” och “vi är inte så olika att människor ska ha rätt att vara tjocka”.

På sin Instagram skriver hon om “svaga människor som kommer att låta sig påverkas och börja vräka i sig onyttig mat för att sen göra sig löjliga över sin övervikt i hopp om att få en klapp på axeln för sitt mod".

Finns det svaga människor?
– Gud, vilken svår fråga… Min inställning är att alla människor kan ta tag i sig själva och göra något åt saken. Jag har haft problem med sköldkörteln och varit överviktig, men då får man bara gräva tills man hittar problemet och se till så att det åtgärdas. Jag står för att det är dåligt att människor inte tar hand om sin hälsa. Hela min tillvaro handlar om att hjälpa människor att komma till insikt, och peppa dem. Psykiskt, framför allt. I Sverige ska man tycka att “alla duger som de är”, men alla duger ju inte som de är.

Katrin påstår att hon är sanningsägare, och det får hon bekräftelse på dagligen. Folk kommer fram, hör av sig och säger att det är bra att någon vågar. Jag tänker att visst ligger det något i att hon representerar mångas åsikter, om än inte allas eller ens de flestas.

Brukar du tänka ut dina skandalsägningar i förväg?
– De bara kommer! Jag tycker att det är grymt att jag säger precis vad jag tänker, för det är så få människor som gör det, och de få människorna som gör det i Sverige, det är män. Det finns ingenting jag har sagt eller gjort som inte Leif GW Persson eller Paolo Roberto, eller typ kungen, har sagt. Det finns så många män som säger eller gör så mycket värre saker än vad jag gjort. Hade jag inte varit kvinna hade jag nog inte ens varit känd.

Som i alla andra sammanhang kommer männen lindrigare undan. Kvinnor blir alltid häxor, hysterikor, när de hade kunnat vara en oskyldig Robinson-Robban, på sin höjd en ljummen underhållare.

Du känns inte som en som identiferar sig som feminist, men finns det någon feministisk fråga du tycker är viktig?
– Jag är ju kvinna, och jag tycker att jag är mycket bättre än alla män jag mött i hela mitt liv. Jag är nog feminist åt andra hållet, jag tycker synd om männen för att de inte alls är lika kapabla som kvinnor. Jag tycker att det borde finnas “maskulism”, typ. Att det borde vara männen som protesterar.

Katrin skrattar.
– Sen rör jag mig i kretsar där det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor i lön, så den problematiken är ingenting som ligger mig nära, och jag läser ju inte nyheter. Det skulle aldrig falla mig in att sitta och läsa på om eller involvera mig i något jävla trams om att det är olika lön för män och kvinnor. Jag känner bara: “Kom igen, ta tag i ditt liv, se till att du får en bra lön, vad fan är problemet?”.

Katrin börjar prata om ordet hen, något jag inte ens orkar anteckna eftersom jag förstått hur hon fungerar. Hon skaffar sig en åsikt som kanske inte är jätteunik, men som hon förstått sticker i ögonen, och så drar hon nytta av det. Hon uttrycker sig ofiltrerat och har låtit bli att anpassa sig till ett svenskt vänlighetsklimat. Medierna älskar det. Men hur orkar hon? Det finns nog fler som skulle kunna göra det hon gör, men de flesta skulle tröttna på att år efter år spela rollen som den elaka.
– Jag bryr mig inte. Det finns flera miljoner människor som tycker att jag är en bitch. De tycker att jag är elak och dum och en mobbare, och det är helt fine med mig, jag tar det som en komplimang. Jag är inte upprörd över vad någon annan säger, de krökar säkert ner sig på helgerna och misshandlar sina fruar.

Det låter som ett hårt liv.
– Alla frågar alltid om jag inte blir ledsen “egentligen”, och nej, jag blir inte ledsen egentligen, för jag skiter liksom i vad någon tycker. Tycker du jag är dum eller snäll eller snygg eller ful, det bekommer mig inte överhuvudtaget. Jag har en spegel hemma så jag ser hur jag ser ut, jag har massor med nära vänner och en fantastisk familj, och jag är nöjd med det. Jag har inget behov av att vara med i Allsång på Skansen.

Jag går in på Katrins Instagram några dagar senare för att kolla om hon skrivit något om mig. Ingenting. Skönt. Vi får väl se hur det blir när hon läser det här. Inte för att jag bryr mig, försöker jag intala mig.

Bucketlist kommer ut den 2 juni. Läs även: Matias Varela: "Det finns inte många människor i Sverige som inte vet vem jag är".

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2016.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!