Ji Nilsson har retat oss med en fulländad singel i taget i snart två år. Nu kommer äntligen hennes EP, Blue Is The Saddest Colour.
Greta Thurfjell frågade Josefina Nilsson, bland andra saker, varför det tog sån tid.
Hur kommer det sig att din EP kommer först nu?
– Tidigare tyckte jag nog att det räckte att släppa singlar. Folk lyssnar ändå, och folk blir nästan mer besatta av en enskild låt. Eftersom jag gör allting själv och inte har haft ett stort skivbolag i ryggen var det lätt för mig att släppa när jag ville. Och så har jag distribuerat den, och sen tre månader senare har jag släppt en till. Det har inte handlat om att inte släppa en EP, utan snarare om att släppa singlar.
Men sen hände något?
– Jag signade med ett engelskt skivbolag som heter Best Fit Recordings och då tänkte jag att det var dags, helt enkelt.
Varför kvalade just Heartbreakfree in på EP:n, och inte någon annan av dina tidigare låtar?
– Det är liksom min hit. Den är speciell för mig eftersom det är den första som slog. I Storbritannien hade jag kunnat släppa en EP med bara gamla låtar eftersom jag inte är särskilt stor där, men det kändes tråkigt eftersom den ju också släpps i Sverige. Det känns mycket roligare för mig att få göra det ordentligt.
Skulle du säga att EP:n har ett tema?
– Jag tänker nog mest i teman när jag gör låtar. Om en låt handlar om ett krossat hjärta och ett dansgolv, då ska varenda ord passa in på det temat, som i en saga eller en film. Det är jag jättenördig med. EP:n heter Blue Is The Saddest Color och de flesta låtarna är sorgliga. Kanske är temat känslor.
Gör du musik när du är ledsen?
– Ja, det gör jag. Men jag vaknar inte upp på morgonen och tänker ”vilken dålig dag jag har idag, nu sätter jag mig och gör musik”, utan snarare är musik ett sätt för mig att få vara ledsen. I efterhand kan jag bli väldigt berörd när jag hör vad gick igenom. Att jag var för låg för att acceptera att jag var ledsen, eller att jag kände någonting opassande. Det är väldigt terapeutiskt för mig.
Hur gick det till när du släppte din första låt?
– Jag flyttade till New York i tre månader med bland annat Marlene för två år sen. Då hade jag bestämt att jag bara skulle skriva låtar till andra, jag ville inte vara artist, men jag ville göra musik hela, hela tiden. Så jag producerade och sjöng en del låtar själv iallafall. Sen skaffade jag en Soundcloud och lade ut mitt allra första släpp, som heter Tell Them, inte I’m Her som var min första singel. Jag vaknade en morgon av att musikjournalisten Jenny Seth skrev till mig och frågade “Kan jag få intervjua dig i Jenny & Vänner?”, och efter det drogs det igång lite av en blogghype. Men det var ju inte jag som skulle göra det här, det var någon annans historia. Sen släppte jag I’m Her, också medan jag bodde i New York, och vaknade den här gången av att PSL hade postat den. PSL som var det ouppnåeliga. Jag kände mig väldigt mycket som en ofrivillig artist, trots att det enda jag ville som liten var att synas. Och när någon skrev “artisten och låtskrivaren Ji Nilsson” ville jag bara att de skulle stryka “artist”. Nu har jag vant mig, nu känns det jättebra, men jag spelar aldrig live.
Varför inte?
– Få se nu, det här var när jag hade rosa hår… Jag mäter tid i mina hårfärger. Det var kanske fem år sen, och jag hade fått ett gig på Fotografiska, sjöng en ballad och kände: ”nej, aldrig mer”. Ångesten var mycket större än lättnaden efteråt. Men nu i efterhand känner jag att jag kanske inte gjorde den musiken jag ville göra.
Hur känner du inför Gwengate idag?
– Det är exakt ett år sedan nu! Jag var med min syster på Djurgården och hade det mysigt, och så ploppar det upp i min mobil från Twitter: “Gwen’s new song sounds exactly like…”. Efter det var det någon på Instagram, någon på Facebook, alla helt oberoende av varandra. Men det tog ett tag innan jag lyssnade, och då blev jag helt paff, det var så jävla likt. Jag tycker verkligen inte att det är Gwen Stefanis fel, det är inte hon som har skrivit eller producerat låten. Och det är absolut smickrande att de här två producenterna, som är jättestora, har tyckt att det är ett nice sound. Den ena av dem, Ryan Tedder, har liksom skrivit Halo. Men det är tråkigt att det skulle bli catfight medan två snubbar sitter och high fivear i studion. Å andra sidan – om man bildgooglar mig kommer det upp så många kollage på mig och Gwen Stefani. Den sortens PR skulle jag aldrig ha råd att betala för.
Läs även: Soraya Hashim om EP:ns sorgsnaste spår, "Nothing".
