Det har gått ett par månader sedan jag såg Peter Morén senast. Inför ett fullsatt Webster Hall på Manhattan var han en fullfjädrad och expressiv popstjärna i Peter Bjorn and John, och när scenen blev för liten gjorde han långa utflykter rätt ut i en jublande publik.
I Young Folks sjöng naturligtvis hela publiken med – för övrigt en klar minoritet svenskar, till skillnad från hos många andra svenska artister i New York – men det gjorde man också i en lång räcka internationellt uppskattade singlar.
– Jag älskar att stå på scenen, och vare sig det är på ett stort internationellt gig med PBJ eller ensam i en källare på Söder framför 40 pers så gör jag samma sak. Jag dansar, jag ger allt, det finns ingen skillnad alls egentligen.
Den här gången är det ett mer småskaligt möte, när vi ses på ett fik i närheten av Skanstull för att tala om hans nya soloskiva 40. På egen hand har han tidigare ofta sökt andra vägar än Peter Bjorn and Johns smarta och kommersiella discopop, men nu närmar sig de båda uttrycken varandra.
– Min utgångspunkt är att det ska finnas sväng, och att det ska vara sömlöst mellan de låtar där det är livetrummis eller trummaskin. Men det har ju varit mycket disco, både här och på senaste PBJ–skivan – man märker att de har gjorts under ungefär samma tidsperiod.
Här finns flera olika producenter – Magnus Frykberg, Daniel Bengtsson, Tobias Fröberg och Mördar-Anders från Movitz – samt ett rejält knippe musiker från vitt skilda håll. Lika spretiga är Peter Moréns influenser.
– Mitt första soloalbum I spåren av tåren var rätt stringent, jämfört med det förra albumet Pyramiden. Den här skivan är mer lik debuten, här finns det ändå något sammanhållande, i disco, hiphop, vad det nu är… Jag kan nästan bli uttråkad om jag lyssnar på en skivan som är för likriktad.
40 innehåller till och med en melodifestivallåt. Eller åtminstone nästan.
– Botten av ett bottenlöst hav har blivit antagen till Melodifestivalen. Två gånger faktiskt. Filip Adamo hörde av sig till mig och lyckades sälja in det där med melodifestival genom att säga att det skulle göra att fler människor fick höra mina soloskivor. Jag hade skrivit den här låten när jag och Weeping Willows–Magnus satt och pillade med hans projekt att göra northern soul på svenska, men så hade jag kommit på att jag ville ha den själv.
– Sen bangade jag, precis i slutändan, när jag satt med Christer Björkman på telefon och funderade på vilken deltävling den skulle vara med i, efter möten med koreografen… Det var lockande med ett stort nummer i TV, men såpoperagrejen runt omkring fick mig att känna att jag inte pallade.
Likadant gick det året därpå.
– Jag lät Filip få förhoppningar igen, men det slutade på samma sätt. Nu lär de inte satsa på mig förrän jag är i Owe Thörnqvists ålder.
Vad är det som gör att man bestämmer sig för att behålla en låt som man ursprungligen skrivit för någon annan?
– Man vågar ta andra saker i sin mun, kanske nå ett större allvar, när man skriver åt någon annan. Jag borde kanske inte sitta och psykoanalysera mig själv, men plötsligt känner jag att den här låten handlar ju om mig! Hela poängen med soloskivorna är att det varje gång har känts både väldigt kul och lite för jobbigt. Det blir nästan lite pinsamt.
"Jag ska väl inte säga att jag är en vit kränkt man, men…"
Prata om det skrevs till Alina Devecerski.
– Hon hörde av sig, men jag hade inte ens hört henne. Jag hänger ju inte med på allt som händer. Men hon hade lyssnat på Pyramiden och frågade om jag kunde skriva en låt. Jag försökte ha perspektivet att skriva en låt för en tjej, kanske riktad mot någon som jag själv. Nä, jag ska väl inte säga att jag är en vit kränkt man, men…
– Sedan när jag träffade henne blev det att vi jobbade med en helt annan grej. Så jag hade skrivit den där låten och tyckte att den var bra med den här lite afrikanska stämningen, lite Paul Simon–känsla, och så den här texten som en tjej skulle sjunga till en gubbe. Så tog jag den till Zacke och Movitz. Eh, jag ville att han skulle rappa, men jag vet faktiskt inte exakt vilken ingång han har i texten. Vi har ju pratat om den, men jag har inte suttit och analyserat vad han säger i sin del.
Pärleporten var avsedd för Thorsten Flinck från början.
– Hahaha, ja, du ser, det är ingen som vill ha mina låtar. Jag fick en fråga om en låt till Thorsten, så jag skrev ett helt gäng. En av dem spelades in och producerades, men sedan valde han att inte ha med den. Jag vet inte varför. Jag träffade honom och han körde en lång monolog som spårade åt alla möjliga håll. Den skulle väl gå ut på att förklara vad jag skulle ändra i texten, eh, tror jag. Det var väldigt underhållande, men ärligt talat förstod jag inte riktigt vad han menade.
Den religiösa titeln väcker uppmärksamhet.
– Min fru sa att ”du kan ju inte ha en låt som heter Pärleporten, det funkar ju inte”. Men jag är uppvuxen i ett frikyrkohem, och jag kan känna igen mig i den där Ingemar Bergman–tematiken om att vilja tro men inte riktigt kunna göra det.
I texten sjunger Peter Morén att han tappat bort sin tro.
– Jo, men då menar jag ju inte gudstro, jag tänkte mer i allmänt termer om att det är jävligt mörkt just nu. Det är ju en rätt desperat låt egentligen, ett rop på hjälp när man vaknar kallsvettig mitt i natten. Om det är Jimmie Åkesson eller Donald Trump eller bara någon som varit taskig på stan, det vet jag inte, men det är någon som har stängt möjligheten till att det här ska bli bra. Men Pärleporten är ju himlen på jorden. Det är känslan av gemenskap, antingen i en parrelation eller i ett större sammanhang, som kan vara det som ger styrkan att gå vidare då. Okej, visst finns det en psalmaspekt i det, det gör det.
Peter Moréns aktiva frikyrkliga bakgrund, med regelbundna kyrkobesök och tonårsläger, har förstås satt spår på många områden.
– Jag tror att det kan ha präglat mig också på negativa sätt, för jag bär på någon slags skuldkänsla som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån. Det kanske delvis är lutheransk arbetarmentalitet, att man ska göra rätt för sig och att jag kanske inte tycker att jag gör det... Men också att man liksom inte riktigt känner sig helt trygg och ibland hamnar i känslan av att man är kass. Jag hade en barnatro ända upp till tonåren, men då bara sprack det. Då finns det ju ett hål där, som man försöker hitta något annat att fylla med.
Robert Broberg sökte också efter mening och innehåll, och att Peter Morén gör ett medley av några av den ord- och melodikonstnärens mest allvarsamma sånger känns högst naturligt.
– Jag har länge tänkt att jag skulle vilja göra en cover av honom, redan innan han dog. Det finns en grupp skivor av honom som jag tycker är ganska bortglömda, och ganska unika. Bland annat Jag letar efter mig själv från 1972, som nästan är lo–fi, och Motsättningar från sent 70–tal. Det finns grejer som påminner om Plastic Ono Band, det där nakna och personliga med fina melodier och lite soulkänsla. Det finns kopplingar till David Byrne också i Robert Brobergs enmansshower. Han var ju cutting edge!
– Jag fick idén att göra först Myterna om sig själv för att den passar så bra ihop med det jag gjort själv på skivan. Självförakt, eller åtminstone osäkerhet. Att man är trött på att fastna i gamla hjulspår. Jag skulle nästan kunnat skriva den texten själv. Det är någon slags galghumor, och samtidigt väldigt allvarligt.
Man skulle kunna tro att till och med Peter Moréns klarröda skjorta mot knallblå himmel på omslaget är en homage till Robert Broberg.
– Jag tänkte på det efteråt, Jag älskar starka färger; gult, rött, blått och orange, och jag har inte riktigt gjort den kopplingen förrän jag såg bilden. Med PBJ–skivorna går det så många varv med sådana designbeslut, det är så genomarbetat, men här går det bara "så här" så är det klart, säger Peter och knäpper med fingrarna.
Bredden i Peter Moréns musikskapande är påfallande, men när han själv tittar tillbaka på sina svenska skivor konstaterar han att det finns en röd tråd.
– Allting får vara med. Det är högt, det är lågt, det är barnsligt med ordlekar, och sedan är det nattsvart mörkt och svårt.
40 (Ingrid) finns ute nu. Läs recensionen här.
