I Peter Bjorn and John har Peter Morén som få andra finslipat den intelligenta popens mest omedelbart attraherande kommersiella aspekter, men på egen hand och på svenska verkar han tidigare ha undvikit att röra sig i samma domäner. Det har varit att sätta sitt ljus under skäppan, och med ålderns rätt släpper han den här gången sådana begränsningar.
Till exempel Pärleporten är självklar och intensiv Per Gesslepop med stort crescendo, ursprungligen skriven för Thorsten Flink, och den har minst lika stor hitpotential som PB&J:s mest distinkta låtar. Kulturellt kapital har ett fantastiskt stråkmaskinpolerat västkustdiscosound, och att Magnus Frykberg finns med i en producentroll förklarar det snyggt elektroniskt 90-talsbubblandet i botten av snabba Rytmen i blodets soulpop.
Peter Moréns lyriksnickeri är mer ambitiöst än någonsin förr, och den perfektion som alltid kännetecknar hans melodikonstruktioner är nu lika påtaglig också i texterna. En insmugen välavvägd Olle Adolphson-tolkning och ett medley av några av Robert Brobergs mest allvarsamma politiska sånger sätter standarden, och de egna personliga och självrannsakande tankarna är särskilt akuta i Kulturellt kapital och den lätt desperata soulballaden Botten av ett bottenlöst hav.
Men skivans absoluta pärla heter Inte synd om mig, och är en ordrik popsång med smart avskalad madchestergroove c/o Lars Skoglund och löjligt snygga blåsinpass av Goran Kajfes och Per Ruskträsk Johansson. Den minner om gamla 70-talsinspelningar av Jojje Wadenius, och när hans egna bakgrundsröster kommer in med auktoritet och finess påminns man rentav om hur Björn och Benny en gång i tiden kunde låta bakom sin unge protege Ted Gärdestad. Den sortens paralleller är några av orsakerna till att 40 är redan nu kan sorteras in bland årets snyggaste svenska popalbum.
