Benny och Ludvig Andersson om Cirkelnmusiken

Cirkeln. Foto: Niklas Alexandersson.

De senaste åren har mer och mer svensk filmmusik hållit världsklass. Emma Gray Munthe ger några exempel, och har dessutom pratat med dem som står bakom den mästerliga musiken i bioaktuella Cirkeln: kompositören/legendaren Benny Andersson och musikläggaren Ludvig Andersson.

Ledset pianoklink och generiska stråkar. För bara några år sedan fanns det inte ens en egen kategori på Guldbaggen för bästa originalmusik. Men, de senaste åren har det sett riktigt ljust ut på den svenska filmmusikfronten.

Mattias Bärjeds kallt synthiga Call Girl-score är något av det bästa i filmmusikväg som gjorts överhuvudtaget de senaste åren. Erik Enockssons musik till en alternativ version av Apan är ljuvligt mörk och skev, körerna i Man tänker sitt låter kyrkor, drömmar och sorg. Matti Bye – bland annat the go-to guy i Sverige när det kommer till att liveackompanjera stumfilm med egenskriven musik – har tillsammans med Anna von Hausswolff bildat Hydras Dream. Tanken är att de ska tolka sagor, filmer och myter med musik, och deras mardrömska, elektroniska debutalbum The Little Match Girl bådar gott för framtiden.

På bio just nu håller Benny Anderssons musik till Cirkeln världsklass. Ovanligt pampig för att vara svensk, men låter samtidigt som tidiga morgnar i svensk skog och mark. Dimhöljda sjöar, mjuk mossa och barr under fötterna. Dessutom är filmen full av exemplariskt använda låtar, utvalda av medproducenten och musikläggaren Ludvig Andersson. Anna von Hausswolff, Fever Ray, Kate Bush. Musik som snabbt sätter stämningar över montage där inget behöver sägas. Nöjesguiden träffade Benny och Ludvig och frågade hur de jobbat.

Benny och Ludvig Andersson.

Vad hade ni för tankar och diskussioner kring Cirkeln-musiken när ni började?

Benny Andersson: Första gången Levan (Akin, regissören, reds anm) kom hit, innan vi ens bestämt att det var jag som skulle göra musiken, sa jag att jag hade en av mina gamla låtar som jag tyckte att vi skulle lyssna på för inspiration. "Är det Skallgång?" frågade han. Det var det, och jag tog det som ett väldigt gott omen. Han hade också tänkt något åt det hållet, och den är ju också med lite grann i filmen.

Vad i den var det ni var ute efter?

BA: Den känns som Bergslagen, som skogen. Svensk folktradition. Den heter ju också Skallgång. När man skriver musik utan text måste man ju ändå döpa styckena. Det är ganska jobbigt, nästan svårare än att döpa hästar faktiskt. Och den lät som.... som om någon har försvunnit. Och Cirkeln är en ganska sorglig historia, eller hur? Två unga människor stryker med. Det kan man inte bortse från, och det har jag hela tiden haft i bakhuvudet. Det skulle inte vara någon lattjolajbanlåda.

När blev det klart att det var du som skulle göra musiken själv?
BA: Jag försökte undvika det i det längsta, jag ville producera och vara på alla andra ställen och inte sitta här – för det är tidskrävande, och det kräver koncentration. Men till slut kom jag fram till att om jag inte gör den, så ska nån annan gör den och då måste jag ändå vara den som tar ställning till om det är schysst eller inte ihop med Levan. Det skulle ta lika mycket tid som att skriva den själv. Men det är ju inte så att det är tråkigt, det kan jag inte säga. Tvärtom.
Ludvig Andersson: Ur budgetperspektiv är det ju också praktiskt att producenten gör musiken.
BA: Haha!
LA: Jo, men så är det ju. Du hade kanske varit dyrare om David Fincher hade frågat.
BA: Jag hade inte gjort det då.

Hade du inte?
BA: Det är för mycket jobb. Jag gjorde musiken till Palme-filmen för att jag gillar Olof Palme och tog det som ett hedersuppdrag.

Vad är det första du gör när du tar dig an något sådant här?
BA: Det första jag gör är att jag sätter mig vid min synth och försöker se hur bilderna låter. I det här fallet finns ju också böckerna som jag läst fram- och baklänges, bilden av vad det är som pågår sitter ordentligt.

Musiken är emellanåt väldigt pampig, provade ni mycket fram och tillbaka med att pampa upp och ner?
BA: Vi ville spara på krutet till sista scenen, och inte ha något som var för mycket innan dess. Den där Fredrik på SVT (Sahlin, filmrecensent, reds anm) sa att det låter som Lawrence av Arabien i början... Jag förstår inte vad han har hört, jag tycker att det låter hur lågmält och svenskt som helst där i inledningen.
LA: Det har ju också varit en ganska vanlig diskussion mellan dig och Levan att han har sagt "mindre" och du har sagt "mer", och sedan har någon av er gett med sig eller så har ni mötts på mitten.
BA: Jag kan ju ändå säga att jag och Levan har varit ganska överens, det har inte varit mycket tjafs faktiskt. Men jag fick jobba lite för en scen, där jag sa att det här måste få vara med. Han accepterade det till sist.

Vilken scen?
BA: Vi kan säga att det är under en kyss...

Jag vet vilken du menar. Den är ju väldigt manipulativ, musiken i just den scenen. Man luras att känna på ett visst sätt till en början, och sedan när hon och publiken börjar fatta vad det är som händer går musiken över i något skevt.
BA: Visst är det bra? Vi är ju inne i hennes huvud, med henne – och för henne är det ju först något stort. För mig är det Borta med vinden, och då ville jag att musiken skulle vara så. Jag tror att Levan kanske tyckte att det var lite blommigt, han hade nog velat att det skulle vara lite kärvare – men det kan inte vara så. Det går inte.
LA: Om man pratar om det pampiga, så är det ju ganska pampigt på många ställen. Men inte för mycket.

Nej, absolut inte. Men det är pampigt för att vara svenskt ändå, och samtidigt låter det svenskt och inte Hollywoodskt låtsaspampigt.
BA: Nej, jag försökte ju få det att låta Bergslagen. Det är förresten intressant, har du sett Jordskott? Det utspelar sig också där uppe, i Sala. Det spökar och de har också korpar. Undrar vad det är för korpar de använde? De ser inte ut som våra korpar.
LA: Det är inte fejkkorpar då?
BA: Våra korpar bor i England.
LA: Vi använde Game of Thrones-korparna. De är de mest kända skådespelarkorparna.
BA: Jag såg en närbild på Jordskott-korpen, och jag kan säga att det var inte någon av dem som vi använde.
LA: Det finns bara några få i hela Europa som man kan säga till vad de ska göra. Det var ett jävla meck att få hit dem. Det pågick i flera månader, och det slutade med att vi fick åka till London och filma dem där. De hette Mr T, Gavin och Neal.

Det var något djur med som hette Olof Palme också, såg jag i eftertexterna.
LA: Ja, en katt som heter Olof "Olle" Palme. Det är regissörens katt. Director's katt.

(Här skrattar Benny med magen, som Kalle Anka-tomten på julafton.)

LA: Det här kan du skriva och ta med: det här att ordvitseri på nåt sätt bara skulle ha något med Göteborg att göra, det är falskt. Det kräver tankeverksamhet att ordvitsa. Nu menar jag inte att inte kan det i Göteborg, men att de skulle få äran är jag inte med på.

Hörrni, det där var ju... ett litet stickspår. Om man går tillbaka till musiken. Ludvig, vad hade du för tankar med låtarna som var med?
LA: Först ville jag bara använda originallåtar, och jag hann ringa till Pelle i The Hives och fråga om de ville göra en innan jag kom på att det inte är någon bra idé att be en massa människor att göra låtar som i slutändan kanske inte passar in. Men Pelle hann tacka ja, och det blev ju som tur var bra. Sedan har jag bara suttit här med filmen och provat lite olika. Man skulle ju kunna tänka sig att man bara kan ta en låt som man tycker är jävligt bra och så skulle det kunna bli i alla fall ganska bra. Men det kan bli skitkonstigt, och det är väldigt svårt att avgöra exakt vad det är som känns fel. Sedan måste man ju också tänka på om man har råd med en viss låt. Så var det till exempel med Kate Bushs Running Up That Hill. Den låg ett tag som en referens för hur det borde vara, men jag tänkte att vi aldrig skulle ha råd – men den var perfekt. Hon är ju liksom som en häxa. Hon är fantastisk.
BA: Jag ringde hennes manager, som först var motvillig till att ens fråga henne eftersom hon var så upptagen. Jag insisterade och sa att den sitter som hand i handske, och att om hon behöver någon pianist någon gång så kan hon få det gratis. Till slut sa hon ja.

Det är också en väldigt maffig ljudbild i filmen, jag har till exempel aldrig blivit så basmullrad i en film. Var det svårt att få alla de här elementen att passa ihop - musiken, låtarna och ljudet?
LA: Njae. Men vi var ju väldigt noga med just ljudet.
BA: Vi började faktiskt med ljudet, de från Europa Sound var de första vi träffade.
LA: Vi hade så jävla mycket möten, innan vi ens hade börjat filma, om vad det skulle vara för typ av ljudbild. Dels finns det ju sådana här ljud (lyfter på koppar, sätter ner dem), själva trampet som det heter. När de faktiskt trampar i trappan i Adrianas hus var ljudgänget där och spelade in, men det slutade ändå med att de tog ljudet från en annan trappa som lät mer realistisk. Alltihop är ju bara en illusion. Och så är det ju då alla de här ljuden som inte finns i verkligheten, de magiska ljuden. Till exempel när Anna-Karin styr andra med tankekraft, och det liksom knastrar av hennes kraft, då kommer grundljudet från en sådan där vit plastmugg man får hos tandläkaren och som de har knycklat med.

Hur tycker ni att ett riktigt bra soundtrack är?
BA: Jag har ett favoritsoundtrack, och det är det till Den tredje mannen, och då särskilt Harry Lime-temat. Bara cittra och en gitarr. Fantastiskt bra låt. Passar i tiden, på platsen, i Wien. Sedan tycker jag att musiken i Hajen är väldigt bra. Jag hörde storyn om när John Williams (kompositören, reds anm) och Steven Spielberg (regissören, reds. anm) träffades på ett första möte om musiken och Williams sa att han redan var klar och gick till pianot och spelade de där två tonerna. (Här går Benny fram och spelar dem på flygeln). Färdigt!
LA: Jag gillar ju John Williams och de där stora, episka orkestrala grejerna. Han har varit med sedan 70-talet och bara fortsätter. De flesta soundtracks som folk kan nynna på är det ju ofta han som har gjort. Stjärnornas krig, Hajen, Stålmannen, Indiana Jones...
BA: Vad heter han då... Som har gjort... Med den där grejen som snurrar?
LA: Inception.
BA: Just det. Han heter nåt tyskt.

Zimmer.
BA: Just det. Och det som är bra med honom är att det är så fantastiskt bra ljud. Det har de lagt ner så mycket tid på, det hör man. Det är så rensat och rent och så bra sound. Den tiden skulle man ha haft att lägga ner faktiskt, man skulle egentligen behöva minst dubbelt så mycket tid på sig som vi har haft. För att få ägna sig åt... att lyssna efter om till exempel bas-mini-moogen är tillräckligt mörk eller vass eller skrapig. Som man gör när man håller på med grammofonskivor, då kan man ju hålla på tills fan tar en innan man är nöjd. Jobbar man med en film måste man ju anpassa sig till att det snabbare måste bli färdigt, och man kan inte ens börja med musiken förrän filmen är nästan klar.

Sista frågan. Vad tror ni det beror det på att det finns så oerhört få kvinnor bland dem som gör svensk filmmusik?
BA: Det kanske bara är så att filmgubbarna inte frågar dem. Det kan ju vi göra faktiskt! Vi har pratat om att jag kanske inte ska göra all musik till nästa film om det nu blir en sådan. Faktum är att det första jag gjorde, när det fortfarande var tal om att någon annan skulle göra Cirkeln-musiken, var att fråga Karin Dreijer Andersson. Hon hann inte då, men det hade annars varit väldigt fint.