Been there, done Orfeus

Det svenska bokåret 2015 har bara börjat och jag noterar lite uppgivet att Orfeusmyten är trendig igen.

Fredrik Nyberg kan inte låta bli att namnge ”han som vänder” i ekologiskt klingande Slingorna & undergången. Att bli ved III (det hade varit mer suggestivt om du inte skrivit ut ”Orfeus”, Fredrik!), Carolina Thorell låter Eurydike tala med snubben vars självförvållade kärleksförlust tolkats som det konstnärliga skapandets incitament i upptakten till sin nya diktsamling Jungfrukällorna, och Leif Holmstrand avfärdar ”tönten” på en rad i sin nya roman Städer som inte är städer. Den sistnämnda gör det kanske bäst, för författare idag behöver inte längre bry sig om Orfeus. Faktiskt. Det är en öppen dörr, han är redan avfärdad som litteraturhistoriens lamaste gitarrkille! Myten har omskrivits otaliga gånger sen Rainer Maria Rilke tilldelade den passiva musan Eurydike egen vilja. Ebba Lindqvist, Monique Wittig, Margaret Atwood och Mette Moestrup har alla skickligt skrivit in förskjutningar i traderingen. För att bara nämna några. Och ändå denna nykläckta fascination för ”att vända på steken” just här. När jag motvilligt börjar läsa Ola Nilssons Isidor och Paula, en roman vars utgångspunkt är just Rilkes diktversion av Orfeusmyten, kan jag inte låta bli att reflexmässigt utropa: redan gjort! Trots att handlingen i sig är ny. Nilssons i övrigt läsvärda historia blir bara övertydlig och feministiskt poserande med omskrivningen av den antika allegorin som filter.

MÅNADENS LÄSNING

Städer som inte är städer
Leif Holmstrand
Albert Bonniers Förlag
Välkommen till en ömsom dompterande ömsom blyg metatext som muterar ut i romanform och tillbaka igen. En sprudlande destruktiv hybrid som pulserar av kärlek, ett språkarbete som slår dig till marken. Välkommen till Städer som inte är städer. Du måste inte fatta allt, att fatta allt är en imbecill dröm. Vi måste tala om vår tids svaghet för handling, men inte nu, inte i den här recensionen av Leif Holmstrand senaste alster. Ett verk där många vackra meningar går in genom ena ögat och ut genom andra (var redo med markeringspennan!) men de som stannar brinner för evigt. Här finns Mona och Peter och alla andra namn och platser som flyter. Strukturen är byggd på vanställt material signerat Edith Södergran och Federico García Lorca, strukturen är städer: London, Berlin, Tokyo och så vidare, men inte ens dessa är fixerade. De är växande scener. Upplösningen blir ett tema bland flera teman som dundrar förbi: minnet, begäret, sjukdomen, sexet, konsten, godtyckligheten och ondskan. Sönderfallet blir en form bland flera former som dundrar förbi: artiga kannibalbrev, transkriberade ljudupptagningar, poetiskt läckage. Välkommen till Städer som inte är städer. Världens minst handfasta relationshandbok/cityguide. Och kanske därför den sannaste.

Bonsaikatt
Viktor Johansson
Modernista
En förhörsledare, en mamma, en pappa och deras repliker. Utsagorna som bygger Bonsaikatt spelas upp som en film bakom ögonlocken, en bitterljuv mardrömslik roadmovie. Sockersöt och ångestframkallande. Det är vasst sorgligt, ja, skruvat aktuellt om att kidnappa sina egna barn från en grotesk omgivning som ätit sig in i hjärnan. Viktor Johansson balanserar i sin fjärde roman farligt nära poetisk (och politisk) pekoral, men gör det med den äran. För språket landar nästan alltid rätt, och det är modigt.

En plastig trea
Petra Hůlová
Rámus
Petra Hůlová spottar oneliners med en makalös frekvens och slår säkert rekord i könsmetaforer i En plastig trea. Romanen, en prostituerad kvinnas cyniska inre monolog och briljanta dagdrömmar från en tjeckisk trerummare, är dräpande rolig. Komplett med tvära associationskast och ett bakomliggande allvar. Det är motsatsen till moraliserande utan att för den sakens skull sakna agenda; hutlös satir blandas med smärtsamt detaljerade övergreppsskildringar, och mot slutet höjs komplexiteten ett snäpp när en inser att inte ens berättarjaget går att sympatisera med till fullo.

Varje dag är tjuvens dag
Teju Cole
Natur & Kultur
Det går att problematisera tesen ”tillfället gör tjuven”. För vilka maktordningar, strömningar och förtryck har skapat ”tillfället”? Teju Coles första bok, som nu kommer i svensk översättning efter succén med Öppen stad, vänder och vrider på det där. Det är en lysande kortroman skriven på melankoliskt fotografisk prosa, laddad med skarpa betraktelser som lyckas jonglera långt fler än två tankar i huvudet samtidigt. Det handlar om en ung man som återvänder till Nigeria och Lagos efter många år i New York. Det handlar om en plats i förändring, om korruptionen och kolonialismens konsekvenser, men också om ambivalensen i kroppen som lämnat. ”Flanörroman” ekar kanske föråldrat, men Cole författar vår tids allra skarpaste.

Andningsvändning
Paul Celan
Lublin press
Paul Celans sjätte diktsamling, det precist mångtydiga och magnifika mästerverket Andningsvändning, finns nu i svensk översättning och det är inget mindre än en poetisk sensation. Boken, som var en vändpunkt i det stora författarskapet, besitter en tyngd, en skönhet och en total smärta som förtjänar långt mer plats än jag har till förfogande här. Det är ord som vänder upp och ned på världen och gör den större i samma andetag. Läs Andningsvändning, det är en order. Vi kan twittra om den sen.