Av alla de där plattorna man älskade reservationslöst redan första gången man hörde dem är det få som hållit måttet efter några månader. Om det beror på att man tycker sig kunna dem för bra för snabbt eller om det bara är så att musiken inte är tillräckligt komplex vet jag inte. Kanske är det en mix av båda delarna. Den riktigt bra musiken och de riktigt bra plattorna smyger sig ju oftast på och lämnar små avtryck och nya intryck varje gång man lyssnar. Därför blev jag både förbryllad och förskräckt första gången jag lyssnade på [I]Personality Crisis[/I], Bear Quartets sjunde album. Inledande [I]Mom and Dad[/I] satte sig nämligen som fastgjuten i mitt huvud. Den ville inte ge sig av, samtidigt som en handfull andra låtar från plattan pockade på näranog lika mycket av min musikaliska hjärnaktivitet. Och så är det fortfarande, med det tillägget att ytterligare ett par spår har tillkommit, och om några veckor är jag rädd för att jag lallar omkring med hela plattan på repeat i skallbasen. Ändå är jag inte dugg oroad över att plattan likt en misslyckad sufflé skall sjunka ihop till en degig sörja. Variationen, begåvningen och det musikaliska hantverket känns alltför solitt för att något dylikt skall inträffa. Vi snackar ju ett av landets absolut bästa band vars begåvning alltför få varit varse om tidigare, sett till bandets alltför klena försäljningssiffror. Frågan är om inte det smärre genombrottet ändå kommer nu. Just lättillgängligheten är ingenting som varit förknippat med björnarna tidigare, men här känns det som om de valt att göra arrangemangen något luftigare och enklare att ta till sig. Melodierna bär i de flesta fallen bästa Bear Quartet-signum och styrkan i kombinationen mellan riktigt angelägen rocklyrik och intelligenta låtar är som bekant ett direkt dödligt vapen. Jag skulle kunna räkna upp kanske tio titlar på plattan som är helt grymma, men med tanke på att den innehåller tolv blir det något tjatigt. Hade det inte varit för i mina öron helt obegripliga Wannadies-pastischen [I]Volksblues[/I] hade jag dräpt till med toppbetyg. Nu är det bara väldigt väldigt nära. Alla som fortfarande hävdar att Weeping Willows är bäst i Sverige på hjärta/smärta efter att ha hört [I]Same old c/o[/I] har inte fattat någonting. Aldrig har väl ett munspel låtit ledsnare, aldrig har väl en tamburin känts så stark och aldrig har väl ett så lojt komp satt så många känslor i svallning. En enastående låt på en lysande platta.Skivbolag:
Artist:
