Bear Quartet

Bear Quartet - "goda avsikter och usla resultat"

Nöjesguiden kan inte låta bli att ringa upp Mattias Alkberg i Lule, eftersom vi blir så till oss över Sveriges bästa björnkvartetts nya album.
Ska vi kalla det en återförening?
-- Inte det minsta, för att återförenas måste man skiljas. Vi har hållit ihop hela tiden, utom Peter Noutttaniemi som la av ett tag men är tillbaka igen. Han brukar göra så. Och vi har gjort fullt med skivor, i tanken, det har bara inte blivit av att spela in dem.
 

Bear Quartet

Överallt på Eternity now hör man spår av grymma...

Bear Quartet

25 år efter att Cabaret Voltaire samlade ihop sig precis lagom mycket för att kunna spela in sina ljudexperient på [I]Voice of America[/I] är det fortfarande oerhört provocerande musik som inte skyggar för förfulning, svetsloppor, barlagda armeringsjärn, dissonans och monotoni, spruckna baselement och billiga synthar. M

Bear Quartet

Bland alla hypade svenska uppkomlingar och efterlängtade comebackprojekt finns en ständig konstant, alltid spännande, alltid egensinniga, alltid produktiva och alltid nytänkande, men aldrig någonsin storsäljande. Bear Quartet släpper skiva efter skiva, och har en liten men trogen skara tillbedjare som skaffar rubbet och stilla önskar att bandet någon gång samlar sig till det mästerverk de så uppen

Bear Quartet

Bear Quartet fortsätter att göra det svårt för sina lyssnare. På sin tionde platta på lika många år är de betydligt mer fokuserade än på förra årets Gay Icon

, vars spontana infall gjorde den skivan extremt ojämn. Här är låtmaterial och ljud av betydligt jämnare kvalitet. Men det betyder inte att Bear Quartet har blivit lättillgängliga. Vokalt och instrumentalt i en ganska jämn fördelning,

Bear Quartet

Beatles släppte två plattor om året under mitten av 60-talet, och David Bowie mer än en om året under 70-talets hälft. Med sin nionde fullängdare sedan 1992 och mindre än ett år efter [I]My War[/I] är snart Bear Quartet uppe i samma utgivningstakt. Gemensamt för Beatles och Bowie, och för all del också för alla andra framgångsrika band under rockmusikens adolescens, är att utgivningstakten då

Personality Crisis

Av alla de där plattorna man älskade reservationslöst redan första gången man hörde dem är det få som hållit måttet efter några månader. Om det beror på att man tycker sig kunna dem för bra för snabbt eller om det bara är så att musiken inte är tillräckligt komplex vet jag inte. Kanske är det en mix av båda delarna. Den

Mom and Dad

Denna grupps produktivitet är enastående. På mindre än ett år har de gjort tre EP med totalt 14 låtar som inte finns på något annat album. Här är det bara [I]Mom and Dad[/I] som kommer från [I]Personality Crisis[/I] övriga fem är exklusiva spår. Alla är inte märkvärdiga, men det finns något i generositeten och den bubblande mångfalden som gör att jag ändå spelar EPn om och om igen. Precis som at

My War

Jag skrev det när [I]Personality Crisis[/I] kom, jag hade skrivit det om jag recenserat [I]Moby Dick[/I] och jag skriver det igen: Det är helt sinnessjukt och direkt upprörande att inte Bear Quartets musik köps och älskas av fler människor än den marginella skara som gör det i dag. Så här vacker musik är värd mångdubbel