Tonårspop är och förblir en kontroversiell och missförstådd genre. Gruppen The Knack gjorde en gång ett album med titeln [I]But the little girls understand[/I]. Precis så är det.
Medan vuxenpubliken, däribland rockkritiker, alltid har dömt ut och misstroendeförklarat tonårsartisterna när de varit som mest populära - i stället har vi varit fullt upptagna med att hylla bluegrassförnyare och jazzfusionakadamiker vars skivor säljer i 5 000 exemplar - så har tonårsflickorna ofta med en gång fattat vad popmusik egentligen handlar om.
Faktum är att tonårsflickor i ett historiskt perspektiv har visat sig varabetydligt bättre kritiker än 30-åriga män.
Titta på Jackson 5. Eller Tom Jones. Eller ABBA. Eller Slade. Eller Boney M. Eller Duran Duran. Eller tidiga Kylie Minogue. Typiska tonårsartister som avfärdats av kritiker när de varit som mest populära, men som tio år senare plötsligt omvärderas. Samtida tonårshits som Backstreet Boys [I]As long as you love me[/I] och Spice Girls [I]When 2 become 1[/I] kommer säkert att åldras betydligt bättre än många typiska rockkritikerfavoriter som i dag får klassikerbetyg.
Martin Svenssons ansikte pryder i dag sannolikt tusentals svenska flickrum. Följaktligen bemöts han med djupaste misstro hos den vuxna rockpubliken. Men faktum är att Martins andra album, [I]En helt vanlig Svensson[/I]. innehåller popmusik som ifråga om melodikänsla spöar i princip samtliga hypade svenska indieband under nittiotalet.
I stället för att lägga all energi på att agera som en popstjärna (rätt attityd, rätt kompisar, rätt sammahang) så satsar i stället Martin all energi på själva musiken. Elva täta poplåtar som alla har refränger som sitter efter en, högst två, lyssningar. Producenterna Fredrik Larnemo och Ulf Wahlberg, den senare med ett förflutet i Secret Service, ramar in med en smart produktion som låter lika mycket åttiotal som nittiotal. En referens är Noice, bedårande barn av sin tid.
[I]En helt vanlig Svensson[/I] är också föredömligt kort - endast 38 minuter, precis som en LP - och man slipper utfyllnad i form av "exempel på artistens breda register" (gäsp). Pop ska vara enkelspårig. Pop ska vara komprimerad. Pop ska vara yeah yeah wow wow.
Förhoppningsvis är Martin även för smart för att göra samma misstag som många andra tonårsartister. Efter genombrottet blir de irriterade på stämpeln som dussinvara och light-produkt och vill i stället visa att de minsann också kan göra "mogen" och "seriös" musik. Titta till exempel på Kylie Minogue som blev odräglig trist när hon ville vara The Face-artist i stället för Smash Hits-artist. Eller titta på Jumper som hellre ville imponera på sina Hannas Krog-kompisar än på de tonårsflickor och dagisbarn som faktiskt köpte deras första album, och gjorde ett andra album som helt avskärmade dem från deras publik.
Men Martin verkar inte skämmas över att hans musik kan komma att gillas av dagisbarn. I stället gör han till och med en låt, [I]Sodapop Café[/I], skriven tillsammans med tonårspophjälten Niels Jensen, där han sjunger rader som "Alla barn kom hit, välkomna till Sodapop Café", och bjuder in hel barnkör i refrängen. Sådant tyder på självförtronde. Sådant tyder också på att Martins [I]En helt vanlig Svensson[/I] sannolikt kommer att sälja platina.
Skivbolag:
Artist:
