Bear Quartet

Patrik Forshage 15:31 27 Sep 2005
25 år efter att Cabaret Voltaire samlade ihop sig precis lagom mycket för att kunna spela in sina ljudexperient på [I]Voice of America[/I] är det fortfarande oerhört provocerande musik som inte skyggar för förfulning, svetsloppor, barlagda armeringsjärn, dissonans och monotoni, spruckna baselement och billiga synthar. Men det är samtidigt musik som belönar den som tål att bli skitig och som orkar gräva längst ner i containers. För när man skrapar på ytan, först på synthljudens ärgning och sedan på maskinernas dån, är [I]Voice of America[/I] samtidigt i botten en samling vackra låtar med rytm och monotoni som vapen och camouflage. Med Mattias Alkbergs nya soloroll som landets ledande musikrörelsepunkare och Jari Haapalainens som Sveriges mest eftersökte producent behöver The Bear Quartet inte bevisa att de kan punk och pop. Men det spretande atonala som alltid funnits hos The Bear Quartet, i större eller mindre utsträckning, har inte funnit alternativa ventiler, och därför är deras tolfte (!) skiva The Bear Quartets egen [I]Voice of America[/I]. De första lyssningarna låter [I]Saturday Night[/I] bara burkig, slarvig och meningslös på alla tänkbara sätt. Men när öronen vant sig vid oljudet börjar man hitta andra bottnar. Det är inte bara en provokation - även om det väldigt mycket är en provokation - det är också en modern ljudskulptur som får Sonic Youths avantgardistiska ep-stickspår att verka konventionella. Vännerna i The Concretes har [I]Diana Ross[/I] men The Bear Quartet har hela [I]Supremes[/I] och den röjer tre gånger så hårt. [I]I Know My Owner[/I] blandar synthar, visselpipor och skrällande Sonic Youth-gitarrer med Residents-röster så förvrängda att det knappt går att urskilja att det är röster överhuvudtaget. [I]I Speak Much English[/I] väver en kakafoni av motorsågar, Bad News-gitarrer och inklippta marschorkestrar (att kalla det "sampling" är för mycket sagt). Rytmerna mals fram på On-Birds-leksaksslagverk, av trummaskiner som var state-of-the-art för 20 år sedan men knappt skulle vara möjliga att kränga i Happy Meal-paket idag, eller via, om jag hör rätt, en simpel Prince-sampling. En sådan skulle kunna åstadkomma att [I]Saturday Night[/I] lever längre i domstolen än i skivaffären. Det vore orättvist. För bakom all utpräglad fulhet gömmer sig veka och försvarslösa melodier, som trots The Bear Quartets omilda behandling verkar känna sig älskade och trivas med tillvaron.
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Tory Lanez – I Told You

En blandning av mysig R&B, brysk Future-trap och autotunad radiopop. Både var för sig och inkorporerade i varandra. På vissa ställen var för sig men på samma låt. Låter det rörigt? Det är det. Men ändå kul på något sätt. Hade han bara struntat i de intressedödande skitsen hade albumet förmodligen varit en underhållande lyssning från start till mål.

Frank Ocean – Blonde

Det karaktärsmässiga steget från Endless till Blonde är inte särskilt långt, men det existerar i allra högsta grad. Framförallt ligger skillnaderna i strukturen, men Blonde låter också dyrare och ljudmässigt rikare än sin två dagar äldre föregångare. Något överproducerat arenanummer är det dock långt ifrån. Den soniska rikedomen består mestadels i en omfattande variation på ett fåtal instrument och en, med Frank Ocean-mått mätt, större vokal oförutsägbarhet.  

Frank Ocean – Endless

Trots att Frank Oceans perfektionism länge varit vida känd upplevs Endless som ett konstant flöde av spontanitetspräglad musik, som här och var saktar ner tillräckligt för att han ska kunna fullborda en tanke helt och hållet. Den processgrundade musiken kan ses som en audiell version av den spiraltrappa Ocean bygger i albumets visuella del. Ett arbete som inte innefattar den färdiga produkten, utan bara vägen dit.  

The Veils - Total Depravity

Med fog kan man beskylla The Veils för spretighet. På sitt femte album, producerat tillsammans med El-P, gör Finn Andrews i ena stunden en synthpunk som ekar Suicide och befolkas av såväl L Ron Hubbard och påven som av Ingrid Bergman och Steve McQueen. Omedelbart efteråt låter Finn Andrews röstmässigt exakt som David Byrne, och på andra håll som John Lydon i elektronisk dub. I sådana elektroniska partier är The Veils komplexa och krävande, i A Bit On the Side snarare suggestiva och dramatiska och i elpianopopiga Low Lays the Devil inbjudande och vänliga.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!