Oavsett vad vi tidigare insinuerat, vill vi redan i början av denna recension fastslå att mannen bakom den nya baren Inferno heter Joakim Hogset. Han har tidigare drivit barer på det förvuxna blindskär som i folkmun kommit att kallas Storbrittanien. Vad han inspirerats av i ett land varifrån inget gott kommit sedan rävjakten förbjöds, är en gåta, men Inferno är, som namnet antyder, mer av en liten strindbergsk temapark än en anglofil institution.
Blå tornet, som en gång var Strindbergs bostad och numera fungerar som museum, ligger på samma adress som Inferno, som även var namnet på författarens mest självömkande roman.
Hjärtat i Infernos interiör utgörs av en bardisk, försedd med ett citat av samme Stringberg. För att ingen på fyllan ska förväxla disken med Drottninggatan har man begåvat den förstnämnda med elektriskt ljus som skiner starkt i klarrött.
Menyn är svensk och sägs bestå av uppdaterade varianter av författarens klassiska recept. Här finns såväl köttbullar och kåldolmar - de senare tyvärr inte i traditionell tappning. Maten är helt okej. Den gör sitt jobb, utan att vare sig imponera eller svika. Alla rätter finns att beställa som antingen hel- eller halvportion. Hit går man emellertid inte i första hand för att äta middag, utan för att dricka drinkar, kanske smaka Infernos egna öl (av Åbro) eller konjaken med namnet Strindberg's Inferno. Under dagtid fungerar stället som espressobar.
Sammanfattningsvis är Inferno en ganska trevlig bar, med ett koncept som både lockar unga och hippa, men även tälttanter som rest från Småland för att få sig lite kultur till livs. Carl Reinholdtzon Belfrage har ännu inte setts här. Öppet: 11.00-01.00.Stad:
Lokal:
