Min japanska vän

"Jag ville alltid bli en riktig japanska", förklarar den belgiska Amélie och tar ett översättarjobb på storföretaget Yamamoto. Riktiga japaner, visar det sig, har tyvärr väldigt lite med hennes zen-idealiserade uppfattning att göra. Amélie-san kan språket, men står helt handfallen inför arbetsplatsens sociala regler. Titelns japanska vän är hennes geisha-vackra chef, vars heder och karriär står på spel när den galna europén av ren okunskap sprider konflikter och kaos omkring sig. Vänskapen surnar, kan man sammanfatta, chefen slår tillbaka i allt mer sadistiska bestraffningar och Amélie störtdyker nedför karriärstegen. Snart står hon på herrtoaletten med en bajsborste i handen, envis och stolt, en riktig japanska till slut. Amélie Nothombs självbiografiska roman och Alain Corneaus trogna filmatisering har följaktligen kritiserats för schablonbeskrivningar av det japanska samhället och en implicit rasism. Den uppenbara jämförelsen är [I]Lost in Translation[/I], där den japanska kulturen mest har som uppgift att illustrera västerländsk alienation. Men här handlar det istället om värderingar och kommunikationssvårigheter. Problemen uppstår av att varken Amélie eller hennes chef egentligen vill leva sig in i varandras kulturer. Som utlänning och anställd borde Amélie-san naturligtvis böja sig, men hon kan bara inte hantera att också en irrationell order är en order. ("Från och med nu förstår du inte japanska längre." "Jamen, jag är översättare." "Det hör inte hit"). Man kan tycka att hon är självisk, barnslig och respektlös. Jag tänker i stället jättemycket på mina egna första jobb, som expedit, som skribent, de hemliga hierarkierna med mig på botten, alla implicita koder som jag (okej, barnslig och respektlös som jag var) aldrig fattade. Så förvandlar Nothomb det traditionella öst-möter-väst-tramset till en universell management-parabel. Å ena sidan gör strikta hierarkier att mänskliga resurser går till spillo (den mellanchef som påpekar det på Yamamoto får en rolig utskällning för sin "vidriga, västerländska pragmatism"). Å andra sidan finns det trygghet i tydliga arbetsuppgifter, hur dumma de än är. "Vad skönt det var att vara utan stolthet och intelligens," kommenterar Amélie och blomstrar med insikten. Utbildningsradion borde visa hennes sista dag på jobbet som en mästerkurs i passiv-aggressiv manipulation.