I princip har man förstås redan sett hundrafemtio sådana här filmer. "Naiv katolsk tjej blir kär i andragenrationspakistanier i Glasgow, vilket varken hans familj eller hennes omgivning kan acceptera". Men det är inte ofta berättelsen har presenterats på det här sättet. [I]En öm kyss[/I] är romantisk, men musiklärar-Roisin och DJ-Casim är inte sexton bast; ingen talar blankvers, dansar Jets-dansen eller skruvar den som Beckham. Casims familj är fördomsfull och jobbig, men det är inget emot hur Roisins präst beter sig. För en biopublik känns det där ganska förvirrande. Där sitter man och famlar efter någon att hata, försöker identifiera den auktoritetsperson som till slut ska ge med sig för att åstadkomma ett lyckligt slut. Men det är bara att acceptera: det här är inte en saga. Ingen kommer att ge med sig.
Jag kan däremot tänka mig att Ken Loach ([I]Sweet Sixteen[/I]) själv tycker hans nya film är söt och lättsinnig, på gränsen frivol. Han är en rätt svår kille normalt, lastar sina filmer med så mycket budskap att all glädje krossas som en blombukett i ett bagageutrymme. När han nu inleder [I]En öm kyss[/I] med ett skämt om elstötar och hundtestiklar ramlar jag nästan av stolen.
Naturligtvis är det fortfarande politiskt, men sådant är lättare att svälja i en film så perfekt balanserad som denna. Paul Lavertys manus känner lika mycket sympati för Casims familj som för Roisin själv. Som irländare är hon också invandrare egentligen; hon är musiklärare och väldigt trevlig, ett kap, om det inte vore för religionen. I en fantastisk scen sitter de unga tu vid ett cafébord med förälskelsen lysande i ögonen och bekantar sig med varann. "Så... tror ni på Jesus, eller?" Det är inte så att den religiösa skillnaden spelar någon roll i sig, de är bara intresserade av allt som har med den älskade att göra. Samtidigt vet de att ekvationen är olösligt: en av variablerna måste bytas ut. Casim frågar oändligt försiktigt om Roisin någonsin skulle kunna tänka sig att konvertera. Hon rycker till en smula, svarar spontant "aldrig". Först sedan hör hon hur det låter och inser vad ordet betyder för deras förhållande. Det är smärtsamt att se.
Tillfredsställande slut är en typisk underhållningsfilmgrej som Loach helt har förkastat. Men naturligtvis sitter jag där ändå och hoppas på ett mirakel. Ingen god fe dyker upp. I stället får filmen en upplösning som jag faktiskt kan tro på, jobbig men inte utan hopp. När publiken lämnar biografen ler alla lite sorgset.A Fond Kiss
Skådespelare:
Regi:
