Crash

Johanna Koljonen 11:48 19 Sep 2005
Jag hatar uttrycket "konstfilm". Jag tycker inte det betyder något, inte som det används åtminstone - som en synonym för "ambitiös" eller "komplex" när man menar att ambitionerna åtminstone i någon mån är uppfyllda. Jag hatar uttrycket "konstfilm" för att det är vad vi kritiker tar till då vi menar motsatsen till kommersiell. Det har naturligtvis alltid funnits mellanting: den intressanta Hollywoodfilmen. Den som inte bara är slit-och-släng. Som försöker säga något om sin tid och lyckas säga något om människan. Efter en viss karenstid kallas just de filmerna klassiker och dyker upp på Cinemateket. Men när de är nya finns det inget ord för att beskriva dem. Det blir ju inte lättare av att de bra grejerna dyker upp i så oseriösa genrer. Nya [I]Crash[/I], till exempel, handlar ytligt sett om poliser och politiker, tjuvar och trafikförbrytare. Filmen inleds med en brottsplats och på slutet förstår tittaren vem den mördade är och varför just han, just den här dagen, föll offer för det meningslösa våldet. Genremässigt rör det sig alltså om en slags elegisk noir. Men skriver jag så kommer ni att tro att det är stjärtpretentiöst. Det är det förstås inte: Sandra Bulock och Matt Dillon är ju med. I stället för etiketter blir det alltså referenser. [I]Crash[/I] är en välspelad berättelse med mystiska, tragiska och komiska inslag om ensamma människor, vars storstadsliv aldrig är så isolerade som de tror - lik men inte fullt så briljant som [I]Magnolia[/I]. [I]Crash[/I] är också ett porträtt av Los Angeles där vägnätet, bilarna och kollektivtrafiken formar en slags blodsystem som sammanbinder alla alienerade celler till en gemensam, ledsen jätteorganism. Det har vi förstås också sett förr, senast och vackrare i [I]Collateral[/I]. Nyskapande är Crash alltså inte och några gånger under filmen ifrågasätter jag meningen med att lägga ner så mycket arbete på att återskapa något så bekant. Till slut lyckas Paul Haggis och Robert Morescos manus ändå med något nog så unikt. På bio brukar ju ett amerikanskt samhälle aldrig kunna innehålla fler än två etniska grupper samtidigt. Puortoricaner och vita överklasstanter. Svarta gängmedlemmar och vita poliser. Asiatiska smugglare och vita äventyrare. Iranska företagare och white trash-grannar. Här har vi ett Los Angeles som rymmer dem alla, där varje individ konstant omförhandlar sin identitet och sina relationer med ras som faktor. "Mom, I'm having sex with a white woman," skämtar Don Cheadle och det är roligt tills han råkar säga åt sin spansk-equadorianska tjej att han nog vet att hon är mexikan. Andras fördomar diskuteras hela tiden men alla förnekar sina egna tills Sandra Bullock får psykbryt och skriker uppriktigt om sina rädslor i vad som lätt är det bästa frispelet i hennes karriär. Visst är det sorgligt att den här typen av komplex rasism bara kan behandlas i en film vars ambitiösa angreppssätt automatiskt placerar den utanför normen, bortom den vanliga, kommersiella bioupplevelsen. Det uppstår en konflikt mellan tilltalets ärlighet och filmens oerhört konstruerade struktur. Men banne mig, det håller. Inte för klassikerstatus, tror jag, men för våra behov idag håller det.
Skådespelare: 
Regi: 
0 Kommentera

Bäst just nu: Film

My Life My Lesson

Åsa Ekmans film vill synliggöra barn som växer upp med våld. Det är en potent ögonöppnare som kan ändra hur du ser dina medmänniskor.

Chappie

District 9-regissören Neill Blomkamps nya är en fulsnygg och oförutsägbar sci-fi-saga om en robot med desperata gangsters som förebilder.

Girighetens pris

Italiens officiella Oscarsbidrag är en spännande kvalitetsthriller med stort djup i de kvinnliga karaktärerna.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler filmrecensioner

Insidan ut

Pixars nya film utspelar sig i huvudet på en elvaårig flicka. Där ryms både roliga ordvitsar och rörande scener, enligt Agnes Lindström.

Sinister 2

De estetiska observationerna av våld fortsätter i uppföljaren till metaskräckisen "Sinister".

Odödliga

Kärlek på rymmen för tumblr-generationen? Calle Wahlström tycker att Andreas Öhmans nya film känns som en livsstilsinriktad mikroblogg.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!