Thandie Newton

Crash

Jag hatar uttrycket "konstfilm". Jag tycker inte det betyder något, inte som det används åtminstone - som en synonym för "ambitiös" eller "komplex" när man menar att ambitionerna åtminstone i någon mån är uppfyllda. Jag hatar uttrycket "konstfilm" för att det är vad vi kritiker tar till då vi menar motsatsen till kommers

Chronicles of Riddick

Att gilla science fiction är att förlåta. Ord som "bra" eller "dåligt" är helt irrelevanta i en film där skådisar som "Karl Urban" eller "Yorick van Wageningen" spelar roller som heter typ "The Purifier" eller "Dame Vaako". Så när jag säger att jag gillade [I]Chronicles of Riddick[/I], så är det på en skala där jag också tyckte att tv-versionen av [I]Dune[/I] från 2000 var rätt okej, att [I]Babylo

Hopp om livet

Spoon, Stretch och Cookie (nej, detta är inte Mupparna) sitter och silar framför Jeopardy (typ). Cookie drabbas av en överdos och hennes sliriga kompisar lyckas efter mycket om och men få in henne på sjukhus. Efter det bestämmer sig Spoon och Stretch för att lägga av och försöker komma med i ett statligt rehabiliteringsprogram. Det kan tyckas som om jag här ovan har avslöjat för mycket av handling

Crash

Det är först efter en bra stund efter visningen av den mycket omtalade Crash som det går upp ett ljus: det är inte filmen i sig som gett upphov till de vitt spridda omdömen likt "detta är inte för alla människor" eller "så oerhört provocerande att du antingen älskar eller hatar den". Det är nog istället så att det är filmens upphovsmän, distributörer och PR-stab som, medvetet eller inte, hittat en