Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet. Vi är annonsfinansierade men det redaktionella innehållet är just det – 100% redaktionellt. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet.
Svensk films Peter Magnusson-fixering, sommarpratandet, och den där gången på balkongräcket. Greta Thurfjell har träffat hyllade skådespelerskan Saga Becker, känd från fjolårets starkaste och mest prisade film Nånting måste gå sönder.
Jag undrar om vi ska börja med att prata om ditt sommarprat.
– Ja.
Om du vill.
– Ja.
Det är ganska tungt.
– Ja.
Saga Becker tar en klunk av sitt bryggkaffe och ropar nästan när hon utbrister: ”Det här var ju kallt!”. Jag springer över hela kontoret för att hämta nytt. Jag noterar att jag instinktivt inte vill göra henne besviken. När Nånting måste gå sönder kom i början av 2014 var det få som visste vem Saga Becker, skådespelerskan bakom huvudpersonen, var. I filmen spelar hon en karaktär som kallas Sebastian men som vill kallas Ellie. Det är en kärlekshistoria som är både liten och stor på samma gång briljant futtig i sin socialrealism, samtidigt överdådig i sina ambitioner. Det dröjde inte länge förrän många fler kände till hennes namn. Året därpå vann hon en Guldbagge, Bästa kvinnliga huvudroll, för sin insats. Det var hennes första gång på vita duken.
När kaffet är ersatt börjar vi med att prata om när hon den 3 juli i år höll i ett Sommar i P1.
– Frågan kom så plötsligt. Jag hade inte räknat med det, men jag tackade ja direkt. Man får väl bara chansen en gång. Jag tvekade inte en sekund innan jag förstod vad det var jag skulle göra. Men jag hade en fantastisk producent, Roger Wilson, som hjälpte mig genom hela processen. Stundtals var det smärtsamt att gå tillbaka till vissa jobbiga grejer, och att prata om sånt som jag kanske inte pratat om med någon annan innan. Men det var samtidigt en befrielse.
I sitt sommarprat berättar Saga om all den mobbning hon har fått utstå under sin skoltid, om hur hon skadade sig själv med sex, och om den där gången på balkongräcket. Jag frågar om hon någonsin var tveksam inför att vara så öppen.
– Ja, i början. Men sen tänkte jag tillbaka på alla sommarprat jag har lyssnat på, de som finns i mig fortfarande. Det är de som är brutalt ärliga.
Vilka är det?
– Maja Ivarssons tyckte jag var jättefint. Och Athena Farrokhzads. Jag tror att det handlar om att gå utanför sig själv, att inte försöka förfina någonting. Det är just det som blir det fina, att berätta det som det var.
Hon berättar om hur nervös hon var för hur hennes familj och vänner skulle reagera – i onödan, skulle det visa sig.
– Tidigare har jag alltid känt mig som en börda för min omgivning, fast det är de man ska kunna luta sig emot. Du ska kunna falla, du ska kunna må dåligt. Det är en del av livet, det går upp och ner. Men att då känna att du har personer som finns där, det hjälper. Det är det som är skillnaden mellan idag och då, att det finns folk. Jag är inte ensam.
”Antingen är du för allas lika värde, eller så är du det inte. Det går inte att vara för vissas lika värde. Det är sånt jävla hyckleri.”
Annons
S aga höjer rösten.
– Det känns som att jag har brutit alla tabun i mitt liv. Jag kan prata om allt jag har varit med om. Varför ska jag känna skam över att folk behandlade mig som skit? Varför ska det ligga på mitt bord? De ska väl få höra det. Jag behöver inte försöka ljuga längre. Det är en stor sten som faller från mitt hjärta när jag kan vara öppen mot min omgivning.
I höst sänds årets säsong av Sommarpratarna, den meta-artade tv-versionen av Sommar i P1 där de medverkande möts för att diskutera sina radioprogram. Saga är något ambivalent inför sin egen medverkan.
– Det var en väldigt konstig upplevelse. Man träffar personer man inte har någon som helst relation till, fast ändå har man det, för man har hört deras sommarprat. Det känns som att de har släppt in mig i sina liv, och jag har släppt in dem i mitt, men vi vet egentligen ingenting om varandra. Och nej, man kanske inte är hundra procent ärlig heller. Det är så konstigt att man har kameror upp i ansiktet när man sitter och diskuterar så allvarliga grejer.
Saga kallar sig gränslös, på gott och ont. Jag frågar om hennes gränslöshet såg annorlunda ut förut.
– Jag har lite mer kontroll idag, för jag låter inte samhällets regler och normer styra mig på samma hårda sätt som innan. Jag har genomskådat strukturerna som gör att jag hålls tillbaka.
Vi kommer in på uppväxten. Saga beskriver den som ”vanlig” tills mellanstadiet kom.
– Det är då samhällets normer blir som mest tydliga. Minsta lilla grej, eftersom jag kommer från en småstad, får en att sticka ut. Det är ganska lätt att bli någon som syns när alla lever kvar i de roller de fått tilldelade sig som unga. Man tänker att människor inte utvecklas eller förändras under resans gång. Allt jag var med om under högstadiet och gymnasiet har satt sina spår.
Hade det varit enklare för dig att gå gymnasiet idag?
– Det hade nog sett annorlunda ut. Jag hade nog kommit ut som mig själv tidigare. Jag hade inte behövt skada mig själv lika mycket. Men jag kanske inte hade kommit ut lika stark på andra sidan. Jag vill bara inte att någon ska behöva gå igenom det jag har gått igenom. Någonsin.
Idag engagerar sig Saga Becker mot unga HBTQ-personers psykiska ohälsa. Hon är ambassadör för organisationen Suicide Zero, som jobbar preventivt mot självmord, och nystartade Pegasus, som riktar sig till unga HBTQ-personer som har erfarenhet av sex mot ersättning.
– Det går att göra skillnad genom att prata om det. Genom att skapa trygga rum där man kan känna sig säker. Genom att släppa moralpaniken, för varför ska den bara finnas kring vissa grejer? Varför ska inte vi få prata om hur dåligt vi blir behandlade, när de får prata om hur dåligt de mår över att inte få behandla vissa människor som skit?
Saga är lugn, samlad, men det märks att ingenting är viktigare för henne än detta.
– Antingen är du för allas lika värde, eller så är du det inte. Det går inte att vara för vissas lika värde. Det är sånt jävla hyckleri. Och vi är jävligt långt ifrån ett samhälle som är till för alla.
Vad ser du dig främst som, aktivist eller konstnär?
– Mest ser jag mig, just nu, idag, som aktivist. Det är svårt att inte vara politisk om livet är politik. Om jag är politisk i min person, om allt jag gör blir politik. Allt är aktivism. Jag gör inte kulturjobb där jag inte kan vara mig själv.
Ser du din roll i Nånting måste gå sönder som en sorts aktivism?
– Den blir ju det. Det är en högst politisk film, eller den blir det i sitt sammanhang, speciellt när jag har rest runt i världen och visat upp den. Det är inte bara en film. Den betyder så mycket för människor.
Nånting måste gå sönder var Saga Beckers filmdebut. Hon berättar att hon alltid känt sig mer dragen till skrivandet, men att det blev ”för viktigt” med filmen när hon hittade en castingannons på nätet. Hon var 21 år gammal, ”ung och naiv”, och hade precis börjat tillfriskna från sina självskadebeteenden.
– Bara ett år tidigare försökte jag ta mitt liv. Jag fick inte låta samhället komma undan för att jag hade försökt hoppa från balkongen, för det är fan ingen annan än samhället som ska skyllas för det. Det var den kraften som fick mig att vilja göra allt det här.
Men den svenska filmbranschen hyser hon inga varma känslor inför.
– Filmvärlden underskattar sin publik. Det är inte rättvist. Jag behöver inte nämna namn, men Peter Magnusson… Det blir missvisande att prata om ”årets mest sedda filmer” när de är det enda som har gått på bio. Vår film gick inte upp i mer än elva städer under två veckor. Det är klart att det inte blev en av de mest sedda filmerna. Men att den har räddat liv väger tyngre för mig.
Går bara Peter Magnusson så går man och tittar på det.
– Men vi är en av förra årets största filmexporter! Jag vet inte om det finns någon svensk film från förra året som vunnit fler internationella priser än Nånting måste gå sönder. Turist vann ju i och för sig sex guldbaggar, så det vägde väl upp. Men Micke & Veronica kanske inte är en film som jag skulle välja att se. Folk får väl tycka att jag har dålig smak, men det finns många filmer jag hellre hade velat se på bio än den.
”Filmvärlden underskattar sin publik. Det är inte rättvist.”
Jag påminner Saga om det samtal hon medverkade i under Pride-veckan i Kulturhuset, där hon medhållen av sin skådespelarkollega Aleksa Lundberg sa att kvoten för svenska filmer som berör transpersoner är fylld för ett antal år framåt i och med Nånting måste gå sönder.
– Hur många lesbiska svenska filmer har kommit efter Fucking Åmål?
Bara Kyss mig.
– När vi presenterade Någonting måste gå sönder var Peter Magnusson uppe tre gånger och snackade om tre olika filmer han hade fått finansieringsstöd för. Samtidigt som Aleksa är den första och enda öppna transpersonen som gått Scenskolan. Det säger ganska mycket om vilket samhälle vi lever i.
Saga upplever att den lilla medvetenhet som finns ofta är falsk.
– Det låter ofta ”vi ska bjuda in en transperson, en funkis, och en rasifierad som ska utbilda folk”, istället för att låta dem vara en del av expertgruppen. Riv hela systemet och bygg upp det till något där man tar vara på folks historier! Utvecklingen hade gått åt rätt håll om vi hade gjort det. Hur ska du känna mening med någonting om du aldrig speglas själv? Jag finns ju ändå inte, varför ska jag känna ork?
Man lär sig att identifera sig med alla andra, i brist på bättre.
– Eller så kan man inte identifiera sig alls. Jag kunde aldrig relatera när jag växte upp, och i mitt fall gick det väldigt långt. Jag började skada mig själv. Det är dags att ställa frågan: vem ska ställas till svars? Vem har det här på sitt samvete?
Jag föreslår Peter Magnusson. Saga fnissar.
– Jag kan inte vara en talesperson för transpersoner, det går inte. Det är inte en grupp, för det första. Alla är olika. Min historia är inte allas historia.
Samtidigt har många känt igen sig i ditt sommarprat, och i historien som Nånting måste gå sönder berättar. Vissa upplevelser verkar vara universella. Känner du ett behov av att vara en förebild?
– Jag känner ett ansvar. Men jag tror att jag har blivit en förebild just för att jag inte är det för att jag bryter normer, jag vägrar hålla käften, och jag pratar om grejer som ingen annan vågar prata om. Så tänkte jag med mitt sommarprat, att jag kunde sitta och vänta på att någon skulle bryta tystnaden, eller bryta den själv.
Saga sitter tyst en stund. Sen säger hon, helt plötsligt:
– Jag är så trött på mig själv ibland. Jag kan bli så trött på trans. Jag är en människa, kan inte jag bara få vara det? När något händer blir jag bjuden som transperson, inte som Saga. Jag har inte så mycket att säga om allt, men ändå måste man ta det, för annars kanske det kommer någon som inte har någon koll alls.
Nästa år blir intensivt. Saga ska hinna skriva en självbiografisk bok, och samtidigt spela in två filmer en svensk, en ”internationell”. Hon säger att hon har längtat efter att spela, att det har blivit lite mycket fokus på henne på sista tiden. Jag frågar om det är skådespelare hon helst vill vara och får en suck till svar.
– Jag vet inte vad jag vill. Jag vill inte begränsa mig. Jag utforskar min röst, jag vill prova på allt. Jag vill göra konst, jag vill göra musik, jag vill fota… Jag tror inte jag har hittat vad jag vill bli än.
Dela denna artikel!
Saga Becker bryter tystnaden
Nöjesguiden #9