Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet. Vi är annonsfinansierade men det redaktionella innehållet är just det – 100% redaktionellt. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet.
Zara Larsson vill vara fri
Hon må bara vara 17 år, men är redan en av Sveriges största stjärnor. Vi pratar med Zara Larsson om jakten på ett eget sound, rollen som feministisk förebild och varför Nicki Minaj vill lära känna henne.
Zara Larsson ska komma till kontoret. Det säger något om vilken kraft hon har, vilket avtryck hon har hunnit göra under bara det senaste året, att ett gäng vuxna människor måste ta djupa, kollektiva andetag när klockan börjar närma sig vår utsatta mötestid. Hon är 17 år men jag är livrädd för att hon inte ska gilla mig.
När Zara var tio år ställde hon upp i TV4:s Talang, vann med Celine Dions My Heart Will Go On, och förutspåddes bli vår nästa stora stjärna. Men under ett par år var det tyst från detta utlovade underbarn – innan hon 2013 släppte två EP:s, varav den ena innehöll den akut rysningsframkallande, gigantiska hitballaden Uncover, och förra året kom slutligen debutalbumet 1.
När vi träffas är hon inne i en period av att ständigt åka mellan Stockholm och Los Angeles, där hon håller på att färdigställa den amerikanska versionen av 1. Jag spärrar upp ögonen i menande skräck mot mina kollegor, som varit högtidligt knäpptysta sen Zara klev in på kontoret, innan jag sätter mig mittemot henne. Hon berättar att hon ska åka tillbaka till Los Angeles om ett par dagar, och ger mig ett trött ögonkast.
– Man vet aldrig. Det är fram och tillbaka. Jag kan aldrig lova mina kompisar att jag är hemma, det kan vara som nu, två dagar innan får jag veta att jag måste iväg. Jag gör inget när jag är hemma, det är oftast därför jag åker hem. Då är jag fri. Jag tillbringar hellre min tid hemma med vänner än att sitta i LA.
I den sekundlånga tystnaden som uppstår börjar Zara sjunga för sig själv. I nästa sekund beklagar hon sig över att hon inte fick komma in på efterfesten till Grammisgalan, som när vi träffas precis har gått av stapeln, eftersom hon är för ung. ”Fjantig grej”, muttrar hon.
Hur känns det att vara så mycket yngre än de flesta av dina artist-kollegor?
– Det märks inte på prisutdelningarna, men när alla andra ska dra ut går det bokstavligt talat inte för mig. Det är samma sak i USA, jag är alltid yngst, ”den lilla”. Jag känner inte att jag jättegärna vill gå ut och festa, men jag vill ha känslan av att jag kan. Det ger en frihet, tror jag. Men min tid kommer.
Ålderskrisar du över att du håller på att bli vuxen?
– Ja. Jag känner att det här året måste jag lyckas. Innan jag blir 18 och vuxen, jag måste visa dem. Sen, när jag blir 24… Jag tror det handlar om att folk har sagt det så länge till mig, ”gör det medan du är ung”, det har satt sig i min hjärna. Jag har velat det här i hela mitt liv, varför ska jag vänta?
Tror du det är därför du ses som speciell, för att du är så ung?
– Jag har aldrig känt mig som en barnstjärna. Jag vill inte vara det. Jag har svårt att se mig själv vara annorlunda om jag hade haft en annan uppväxt. Det är klart att det är stort att vara artist i Sverige, men det finns en gräns, ”här tar det stopp”, och så går det inte att komma längre. För mig har det inte varit annorlunda alls, mina vänner tycker inte att jag är speciellt cool.
Men Zaras vänner har också alltid varit av det coolare slaget. I grundskolan gick hon på Kungliga Baletthögskolan, och när hon själv ställde upp i Talang kunde klasskompisarna samma kväll dansa på Operan eller i Lilla Melodifestivalen. Hon berättar om den fina gemenskapen de delade, vad som verkade vara en sorts vetskap om att de alla var lika speciella, snarare än att ingen trodde sig vara bättre än någon annan. Det slår mig att det kanske är vad som krävs för att fostra en superstjärna vid så ung ålder.
Annons
”Förut när folk sminkade mig kunde jag inte ens säga att jag var missnöjd, för jag tänkte att de skulle bli ledsna. Men det är bara jag som mår dåligt av att sitta i en ful sminkning. Det har jag lärt mig, åtminstone.”
T rots dansuppväxten vann till slut musiken i Zaras liv. Från dag ett, säger hon, har hon vetat hur det skulle bli. Hon berättar om den rena, oförfalskade glädjen det ger henne att sjunga, och skrattar snarare nöjt än generat när hon berättar att hon brukar sjunga efter att hon har ätit.
Gör du den musik du vill göra?
– Just nu gör jag det, men jag vet inte om det alltid kommer vara så. Jag säger till mer och mer, jag vet vad jag vill göra och inte göra, och ju mer gränser jag sätter desto smalare blir det. Till slut kanske jag har hittat min stil. Eller så gör jag aldrig det, jag vet inte. Förut när folk sminkade mig kunde jag inte ens säga att jag var missnöjd, för jag tänkte att de skulle bli ledsna. Men det är bara jag som mår dåligt av att sitta i en ful sminkning. Det har jag lärt mig, åtminstone.
På frågan om vem Zaras främsta musikaliska förebild är kommer svaret blixtsnabbt.
– Beyoncé. Så har det varit hur länge som helst.
Det hörs tydligt på albumet, och på Zaras sätt att sjunga, att så är fallet. Ämnet är tydligt: kärlek – ung, lycklig, olycklig. Men där Beyoncé med åren har gått över till mer explicita texter både gällande sex och olycka är Zaras, naturligt nog, befriande tonåriga. Nästan tydligast blir det på Rooftop, albumets tredje spår. Zara och hennes vänner festar på ett tak, hon ser en flyktig crush, men festen spårar ur och crushen försvinner iväg. Synd på ett potentiellt ligg? Nej, ”it was the saddest thing that I will ever know”.
När jag googlar Zara Larsson är det första föreslagna ordet ”nipple”. Det är talande för den symbol hon har kommit att bli för ung, tillgänglig feminism – en åsiktshavare som inte är rädd att instagramma om killars ständiga sexualiserande av henne, selfie-aktivism och en vid det här laget nästan klassisk free the nipple-bild från i höstas. Med efterföljande kommentarsfältbråk och, förstås, den numera obligatoriska medierapportering som följer på så många av Zaras förehavanden.
Särskilt på senare tid har du blivit väldigt uppmärksammad för dina åsikter. Hur ser du på rollen som ”feministisk förebild”?
– Det är kul! Men jag gör mig inte till för att få folk att lyssna på mig. Jag tror att det är lika många som blir upprörda av det jag säger som de som gillar det.
”Jag tror att många blir irriterade över att jag är med överallt.”
Men det är också något som har slagit igenom stort det senaste året, att det har blivit coolt att ha vissa åsikter. Beyoncé kommer ut som feminist, och så vidare.
– Det känns som att det har varit ocoolt, ja. Och nu är feminist det trendigaste du kan vara, som Gina Dirawi sa på Grammisgalan. Om du inte är det är du dum i huvudet – vilket jag kan hålla med om…
Men Zara har enligt egen utsago alltid varit ”en åsiktsmaskin”.
– Jag har alltid velat säga vad jag tycker och tänker, men på något sätt har det blivit att tidningarna vill skriva om allt just jag säger, varenda tweet jag skriver. Det är både positivt och negativt, jag tror att många blir irriterade över att jag är med överallt. De vill ha en reaktion, givetvis, och så har det nästan varit från dag ett.
Påverkas du av att vara en ung kvinna i branschen?
– Jag jobbar med folk jag känner väldigt väl, de bryr sig om och lyssnar på mig. Jag tror att, för att skydda sig själv, behöver man bra människor runtom sig. Det kan bli en mardröm om man inte har det. Det är lätt att råka illa ut, speciellt som tjej, och att utnyttjas av många. Ingen säger åt mig vad jag ska göra, men tänk på Molly Sandén som fick höra att ”du måste gå ner i vikt”, eller när man jobbar med andra producenter än vanligt och de lägger sexistiska kommentarer. Det är så tröttsamt.
I januari hade Zara återigen sönder internet, den här gången genom att trä en kondom över sitt ben och lägga upp resultatet på Instagram med texten ”To all the guys saying ’my dick is too big for condoms’ TAKE A SEAT”. I skrivande stund har bilden över 75 000 likes på Instagram, och när rapstjärnan Nicki Minaj besökte Stockholm i mars efterlyste hon Zara Larsson eftersom Nicki ”skulle vilja lära känna henne”.
– Jag förväntade mig aldrig att det skulle bli så stort. Det hade inte blivit en grej om jag hade lagt upp en bild med en kondom över benet och skrivit ”haha”. Men de här grejerna som exploderar på internet, jag har aldrig planerat dem. När jag har skrivit en text som delas fem miljarder gånger har jag aldrig tänkt ”nu ska jag skriva en text som ska delas”.
”Folk säger att 'alla får säga vad de tycker', 'luften är fri', men nej, varför ska du komma här och kalla mig för feministhora?”
Alla jobbar inte så. Vissa kämpar mycket för att få till hype.
– Inte jag. Det får inte vara krystat, då blir det inte trovärdigt eller ens intressant. Ibland bloggar jag inte på tio dagar, för att jag inte känner för det. Det måste komma inifrån, inte för att man har ett kontrakt man måste leva upp till.
Är den friheten viktig för dig?
– Ja! När folk säger åt mig vad jag ska göra reagerar jag genom att göra tvärtom.
Du har otroligt många följare på framförallt Instagram, vilket betyder att dina bilders kommentarsfält ofta fylls av killar som ska tycka olika saker. Hur känner du inför det?
– Jag ser allt! Allt vad folk skriver på Twitter, alla kommentarer på Instagram, alla på bloggen. Det kanske verkar tråkigt för de som ger mig beröm, men jag svarar mycket hellre på de som är jobbiga eller skriver någon äcklig kommentar. Jag känner att ”om jag kan läxa upp dig, eller sätta dig på plats så att du fattar, då har jag gjort något bra för världen”. Den som är snäll är redan bra, förstår du? Jag har börjat blocka folk på senaste tiden. Folk säger att ”alla får säga vad de tycker”, ”luften är fri”, men nej, varför ska du komma här och kalla mig för feministhora? Vad vill du säga med det? Det får du inte, och så blockar jag bara.
Ännu ett sätt att befria sig själv. Känner du att du har en plikt att utbilda folk?
– Ja! Det har jag egentligen inte, men om man kan tycker jag att man ska. Jag har så många som följer mig, då tycker jag att jag kan göra något positivt av det och läxa upp folk. Vad ska jag annars göra? Sen frågar folk, ”Är du inte rädd för vad folk ska tycka om dig?”, ”Är du inte rädd för att folk ska sluta köpa din musik?”. Det gör de redan, obviously. Om du är rädd för att säga vad du tycker, eller för vad folk kommer tänka om dig, då ska du inte vara artist.
Jag kommer ihåg en tid innan kändisar överhuvudtaget pratade om den här typen av frågor. Alla sa ”jag är inte så engagerad”. Är du påverkad av den tidsandan som råder nu?
– Jag har inte brytt mig mycket om vad artister gör. Kanske för att de inte har sagt något. En intervju brukade handla om musiken, men sen dess har artister tvingats vara mer personliga i och med sociala medier.
Zara visar med en hand högt över huvudet och en ner mot golvet.
– Förut var artisterna här uppe och fansen här. Det var mer mystiskt. Vi visste inte vad personen åt till middag eller vad den gjorde klockan tolv på dagen. Nu har vi istället en konversation med varandra, vi ser att folk är mänskliga. ”Hon äter en likadan macka till frukost som jag”, typ. Och eftersom man blir mer en vanlig människa blir det lätt att vi får de här frågorna. Kanske har det blivit en trendigare grej att prata om. Om en artist idag hade sagt idag att ”jag är inte så intresserad” hade den nog setts som jävligt dum.
S om en följd av denna nya medvetenhet har Zara kritiserats för hur hon använder sig av svarta människor och uttryck på olika sätt, i förhastade formuleringar och bilder.
– Det är också en ny grej för mig! Jag är vit som en snöboll, och jag lär mig om det varje dag. Jag följer @svartkvinna och @makthavarna. Som sagt, min idol är Beyoncé, och jag har tänkt att jag vill vara som Beyoncé, jag vill göra exakt som henne, allt hon gör. Och kanske inte sett att jag inte kan göra vissa saker utan att det blir fel. Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna, och jag tror att man måste lära sig vad som är okej och inte. Men du ser ju, jag är svensk. Det blir larvigt när någon försöker leka, ta en kultur som inte är ens att ta. Sen tycker jag att den svenska kulturen, den är svår att ta till sig. Ingen jag känner med utländsk bakgrund springer runt i midsommarkläder.
Folkdräkt?
– Exakt. Men jag får inte ta för mycket av svart kultur. Jag får inte ställa mig och twerka eller ha box braids. Förut kunde jag gråta massa white tears över det där, men nu skulle jag bara bli irriterad på någon som inte är rasifierad och gör något sånt, liksom, ”du har inget med det att göra, du ska inte säga något”. Men jag tror inte att jag är färdigutbildad. Jag är inte professor i feminism heller, jag kommer säkert göra massor av misstag eller säga konstiga saker.
Önskar du någonsin att du inte var känd?
– Nej. Det har aldrig inneburit något negativt, inte än iallafall. Jag åkte tunnelbana hit och det var ingen som brydde sig om mig. Jag vet inte hur det är på krogen, folk kanske är skitjobbiga när de är fulla. Annars tycker jag att svenskar är jättechill, de respekterar folk på ett helt annat sätt än i USA. Om folk inte visste vem jag var skulle de inte köpa min musik eller komma och kolla på mig när jag sjunger, vilket jag vill att folk ska göra.
Jag berättar att jag såg någon kommentera på Zaras Instagram precis innan vårt möte, ”typ ’Jag såg dig på Elgiganten nyss’”, och får ett gapskratt till svar. Hon är van.
– Men det är lite jobbigt när folk viskar och pekar, det är mycket roligare om de kommer fram.
Är det bra att förhållandet mellan fans och artister har förändrats?
– Det får väl folk att inse att alla är vanliga dödliga.
Innan intervjun förklaras avslutad hinner Zara sjunga lite till för sig själv. Hon blundar medan hon nynnar på något oidentifierbart, något som mycket möjligt skulle kunna vara Beyoncé, och hon ser lycklig ut när hon gör det, fri.
Dela denna artikel!
Zara Larsson vill vara fri
Nöjesguiden #4