För några månader sedan utlyste Nöjesguiden tillsammans med froosh en tävling där två läsare vann en resa till Malawi för att arbeta på en av landets fruktplantage. Vi skickade med Pelle Tamleht för att rapportera tillbaka. Det blev en vecka av hårt arbete, samtal med landets handelsminister och en måltid bestående av vild get.
Vi landar i Lilongwe efter drygt tolv timmar i luften och lika lång väntan i diverse gater, och checkar strax därefter in på det spartanska Mabuya Camp i utkanten av huvudstaden. Bara en kort promenad bort finns såväl lockelserna på det ruffigare stråket Devil Street som den utomhusmarknad som saluför i princip allt som går att få tag på i landet – vilket i praktiken innebär en utbudsmajoritet av livsmedel och vintagekonfektion. Vårt logi för kvällen består av en träkoja med fuktigt betonggolv och till den jazzrökande Everton-supportern i kojan intill är det blott ett hönsnät. Jag låter därför regnet tvätta bort flygdammet innan det är dags att raskt bege sig in till centrum.
Kvällen till ära ska jag nämligen, genom mina nyfunna vänner bakom fruktfarmen Malawi Mangos, få bland annat landets handelsminister till bordet. För att inte känna mig livegen tar jag ut fickpengar motsvarande 500 svenska kronor i en bankomat, och sitter därför senare med vad som går upp för mig vara motsvarande en Malawisk månadslön. Vi befinner oss i den finare delen av huvudstan på restaurang Mamma Mia som är en av de få italienska i landet.
– Anställningsnivån i Malawi går för tillfället upp något, men den ligger likväl på knappa fem procent, berättar ministern medan jag försöker sluta tänka på hur bisarrt det känns att knapra fetaost på en italiensk restaurang i djupaste Afrika.
Han menar vidare att den enskilt största orsaken till landets problem är att landet skeppar iväg alla sina råvarutillgångar till andra länder för att sedan importera dem som förädlade produkter. Ett exempel är tobaken som exporteras i bladform för att senare återanvända som 50 gånger dyrare cigaretter. Landet har heller ingen anläggning för att processa frukt, vilket är ett stort problem då den övervägande delen av Malawis naturtillgångar består av odlingsbar mark. Men vi tar det från början.
Det till ytan ganska lilla landet Malawi kallas populärt The Warm Heart of Africa vilket syftar till dess gästvänliga befolkning. Till formen påminner det en hel del om Sverige men det är också där likheterna slutar. Medelåldern i landet är 16 år att jämföra med Sveriges 41. Medellivslängden är 48 år och 15 procent av befolkningen lever med HIV eller AIDS. Det finns med andra ord en hel del problem i landet, men som turist behöver du med en lagom portion sunt förnuft inte bekymra dig avsevärt om värre saker än turistmage och flodhästar. Den första presidenten Hasting Bandas fyra hörn-stenar lydnad, disciplin, lojalitet och enighet ledde stenhårt landet i drygt 30 år innan han tvingades att införa ett flerpartisystem och strax därefter förlorade sin position. Idag leds landet av Afrikas andra kvinnliga statschef någonsin i form av Joyce Banda.
Med detta i ryggen sätter jag mig i en stadsjeep importerad från Japan. Det är 35 grader varmt och sol när vi startar resan mot Salima och den uppgift jag från början i huvudsak har tagit mig hit för. Tre dagars fysiskt hårt jobb på en nystartad fruktfarm står på schemat och jag har köpt gummistövlar, chinos och trädgårdshandskar som förberedelse. Vägen är densamma som många backpackers avverkar när de besöker landet och majoriteten av de fordon vi möter utgörs av fullproppade minibussar, överlastade lastbilar, cyklister och fotgängare. Längs vägen säljs alltifrån tomater till kycklingar och getter, och när vi rullar in i Salima är det mer eller mindre under exakt samma omständigheter. Det är varmt och fullproppat av lösgående kreatur och grönsaksförsäljare. Malawi Mangos farm och den tillhörande fabrik de håller på att bygga ligger precis utanför stadskärnan, på ett fält som närmast påminner om Roskildefestivalen. Arbetarna på farmen består av en salig blandning högutbildade akademiker, elektriker, före detta missbrukare och bönder från de intilliggande byarna. Den gemensamma nämnaren är att alla varit arbetslösa under en längre tid innan de började på Malawi Mangos, som med etableringen av farmen i princip fördubblat antalet anställda i staden. Jag sätts snabbt i arbetet med att förbereda ympade mangoplantor i lag med en före detta heroinist som nu har sin första anställning någonsin, samtidigt som jag vid min andra sida har en diplomerad ekonom. Det är hiskeligt varmt trots att solen inte riktigt lyckas bryta genom molnen, och min skjorta skiftar snabbt till en mörkare ton. Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Till lunch erbjuds vi antingen mannagrynsgröt eller nationalrätten nsima som består av en slät gröt på majsmjöl och vatten. Detta visar sig sedermera också vara min huvudsakliga föda under de kommande dagarna. Över 400 mangoträd och nästan lika många bananträd senare är jag så stum i kroppen att det är svårt att veta var den börjar och slutar. Då håller jag ändå inte i närheten av samma tempo som mina tillfälliga kollegor.
Kvällarna börjar i samma ögonblick som det börjar skymma. Då det knappt finns någon gatubelysning, eller för den delen pålitlig elförsörjning, är perioden mellan kvällssol och becksvart påtagligt kort. Det finns inga biografer i landet sedan sjuttiotalet. Detta var annars länge en populär sysselsättning men idag är det omöjligt att få filmbolagen att skicka sina storfilmer då regeringen inte har lyckats få bukt med piratkopieringen. Det finns med andra ord egentligen inte så mycket annat att göra när solen har gått ner, än att gå ut och festa. Så det gör folk, och de gör det hårt.
Kvällen börjar emellertid på en av stans restauranger som serverar precis samma mat som alla andra krogar i stan. Du väljer mellan biff, kyckling eller fisk och till det får du antingen ris eller nsima samt nationalchilisåsen Nali. Väljer du fisk får du med högsta sannolikhet jambo som tillsammans med akvarietypen ciklider är den vanligaste i Lake Malawi. Vår kock visar sig ha arbetat på den amerikanska ambassaden och beklagar sig förtvivlat över bristen på råvaror och kryddor. Han visar upp intyget från sin tidigare arbetsplats, så det är lätt att förstå hans frustration då maten som jag ärligt talat redan har börjat bli rejält trött på smakar spiskummin precis som allt annat har gjort hittills. Undantaget då den italienska restaurangen i Lilongwe. När spriten kommer in lämnar tunghäftan rummet och vi befinner oss snart i högljudda diskussioner som rymmer alltifrån jämställdhet till religion och homosexualitet. Min bordsgranne menar att den tidigare ganska oblida synen på just homosexuella är på väg att luckras upp.
– Nuförtiden tänker allt fler människor att det är deras val och så länge det inte är ens egen son eller dotter bryr man sig inte särskilt mycket. Det är inte som på Mugabes tid, som kallade homosexuella män för värre än hundar. Även om motståndet är större bland äldre och starkt religiösa.
Jag påpekar att det ändå är en klar majoritet i Malawi som är väldigt troende.
– Det är det största problemet med det här landet.
Antingen dricker man den otippade nationalölen Green, som i själva verket är precis en sådan Carlsberg du hittar på vårt systembolag, eller så går man för den något svagare Kuche Kuche som ordagrant betyder ”From dusk till dawn” och riktar sig till dig som vill dygna utan att däcka. Vissa hittar emellertid på mer kreativa lösningar såsom att låta ett tetrapack av den fiffigt konstruerade Chibukun jäsa i några dagar för mycket så att alkohol-procenten blir dubbelt så mycket som står på paketet. Att den sedan också med sin tjocka konsistens mättar gör att den fyller två behov på en och samma gång, vilket är en usp som kommuniceras starkt i reklamen för produkten. Risken är dock att du precis som vid en stor del av all hembränning inte har kontroll på hur starkt slutresultatet blir, vilket kan ge ödesdigra konsekvenser. Tidigare under dagen har vi besökt en by där invånarna dagen till ära dansade en uppsjö av traditionella danser och bevittnade bland annat hur en av trumslagarna plötsligt föll ihop och somnade med ansiktet före i lervällingen, märkbart berusad på gränsen till död. Det är därför inte heller särskilt förvånande att bardiskarna på den lokala nattklubben Riverside är försedda med galler liknande dem man ofta ser på travbanor. Klubben har öppet från mörkrets inbrott till dess avbrott, den har ingen vakt och ett helrör kostar cirka 50 svenska kronor. Det kan med andra ord bli stökigt och när klockan närmar sig fyra rycker verklighetens tränare tag i mig och kastar in handduken i ringen. Vi får skjuts hem av Alex, en fysikingenjör som ansvarar för pump-anordningarna på Malawi Mangos. Han krypkör i 20 kilometer i timmen med släckta ljus då han på grund av sitt tillstånd inte vill bli stoppad av trafikpolisen.
– Jag har åkt dit för rattfylla två gånger, berättar Alex. Första gången hade jag två promille men tillräckligt mycket pengar på fickan för att betala mig ur situationen på plats. Andra gången var jag för full för att hitta min ficka och då bad polisen mig följa med till stationen. Det lustiga var att jag fick köra dem dit, alla tre, för att sedan själv sova i fyllecellen. De ville nog egentligen bara ha skjuts hem.Vi tar oss mot förmodan hem helskinnade till några få timmars sömn innan samma bil väcker oss med tutan i soluppgången.
Efter en snabb frukost beger vi oss till en närliggande skola där 800 elever delar på tre klassrum. Dagen till ära har jag åkt på vad som senare visar sig vara resans enda turistmage för min del, och har inget annat val än att använda skolans offentliga toalett. Inrättningen, som har donerats av ett lokalt företag, visar sig bestå av några murade tegelväggar runt två grävda hål i marken. Nödens lag har aldrig gjort sig så väl påmind, och jag misstänker att mina krav på en viss standard har förändrats för all framtid. Efter mycket om och men tillbringar jag resten av dagen i klassrum och förbluffas dels över den höga nivån, samt att all utbildning från fjärde klass och uppåt sker på engelska.
Med en kropp som närmast känns som 65 kilo nsima sträcker jag något senare ut tårna mellan sandkornen vid en av Lake Malawis otaliga strandpromenader. Vi befinner oss på hyddhotellet Wheelhouse Marina i Senga Bay där turistdensiteten är naturligt högre än någon annanstans i landet. Intilliggande lyxhotellet Livingstonia är uteslutande befolkat av britter, och faktum är att det inte är jättelångt härifrån som Stanley uttryckte de bevingade orden till den försvunne Dr. Livingston. Närmare bestämt i grann-landet Tanzania. Ett husband med det lokala instrumentet babaton i spetsen underhåller engelsmän i bar överkropp som äter caesarsallad och spiller dressing över sina håriga bröst. När jag tillbringar vår sista natt i landet i en luftkonditionerad strandbungalow känns det nästan som en parodi över hur de föregående dagarna har varit.
Jag åker med en taxichaufför från Arlanda efter nästan ett dygns restid och en tidig morgonväntan på Kenyas flygplats. Han skriker konstant i sin mobiltelefon från utfarten från Arlanda fram till att vi nästan kör förbi min port. Själv sitter jag mest och förbannar mig över att jag checkade in min systemkamera som nu är ett minne blott, stulen ur min uppbrutna väska och det faktum att jag har landat i ett snorkallt Sverige iklädd shorts gör inte saken bättre. När han lägger på ber han om ursäkt och förklarar att det var hans familj i Kenya som behöver pengar och undrar om vi därför kan stanna vid en bankomat istället för att jag betalar med kort. Jag tar ut en femhunka jämnt, samma summa som första kvällen i Malawi, och känner mig som en fullkomlig idiot när jag ber att få en 50-lapp tillbaka så att summan stämmer med vad som står på kvittot. ■
Foto: Pelle Tamleht & Linnea Frank
