Josefines mamma är Åsa Jinder, välkänd riksspelman och nyckelharpist. Jag är på förhand tveksam till om jag ska ta upp det faktumet med Josefine eller inte, eftersom jag har en känsla av att hon inte gillar att prata om det. Men när ämnet kommer på tal skrattar hon bara.

– I början var det väl viktigt, som när man är liten och ”kan själv”. Men jag känner mer och mer att jag bara är stolt över henne. Vem bryr sig? Jag kan inte ändra på vem jag är eller vem hon är, så jag har bara försökt omfamna det. Hon förtjänar den uppmärksamheten.

Har det att göra med att du har upptäckt att du faktiskt kan själv nu?
– När man börjar göra musik är det enda som är viktigt att man får göra musik, man gör vad som helst för att få göra det. Så när någon kommer och säger ”din mamma” svarar man ”prata inte om det”. Men det är så jävla najs att min mamma gör musik, för hon fattar hur det är. Jag var mer ängslig förut, man fick inte ta ifrån mig min legacy genom att prata om någon annan, men nu tycker jag bara att det är trevligt.

Josefine Jinder började själv göra musik när hon var 16 år gammal, ihop med SoundCloud-musikern HNNY som då var hennes skolbästis. Året var 2004 och de hängde i skivaffärer, laddade ner musikprogrammet Acid och lärde sig det utantill, och spelade till slut in en hel skiva. Josefine beskriver den som ”gitarr och samplingar”. Sen upptäckte hon synthen.

– Jag köpte en Juno-2:a, en gammal analog synth. Jag kommer ihåg att det var vinter och att jag romantiserade som fan, snön och gatlyktorna, att jag var ensam… Jag var ute och tjuvrökte svinmycket cigg och lyssnade på musik, och sen gick jag in och gjorde ljud, och tänkte att ”det är såhär det är att göra musik”. Det är fortfarande exakt den känslan som är fet. När man hamnar i en annan värld. Jag blev besatt av den grejen, att det var en sån jävla flykt. Jag var uppe på natten, försov mig till i skolan, började få dåliga betyg, och då var musiken det enda som var roligt. Det blev en spiral som bara har fortsatt, och som fortfarande är som den är, nu när jag är 27.

Så Josefine hoppade av gymnasiet – ”det var klaustrofobiskt att gå i korridorerna” – och flyttade till England för att gå på Paul McCartney-ägda musikskolan Liverpool Institute for Performing Arts. När hon kom hem igen jobbade hon i musikaffär tills – pang – hon fick amerikanskt skivkontrakt. På detta följde två EP:s på engelska, Polyhedron som kom 2008 och Youth Blood ett knappt år senare.

2013 kom debutskivan Break Up.

– Jag fick för första gången lite pengar. Nu, när det ändå går ganska bra, har jag en låginkomsttagares årsinkomst. Det här är första gången i mitt liv jag har så mycket pengar som en människa klarar sig på, men hur har jag överlevt tidigare? Jag har harvat så jävla mycket, tagit något dj-gig för tusen spänn för att ha till mobilräkningen. Levnadskonstnär har jag varit från att jag var 20.

Jag frågar vad Josefine hade jobbat som om musikkarriären inte hade fixat sig till slut. Svaret kommer blixtsnabbt.

– Djurskötare. Jag kan inte tänka på djur utan att börja gråta.

Det känns som ett drömjobb alla har när de är små.
– Jag har aldrig slutat drömma. Jag har någon hobbyanalys om att jag är ganska hård mot min omgivning och mot mig själv, men djur kan jag inte vara hård mot. Det berör någon extremt mjuk punkt i mig, det är det finaste jag vet i hela världen att de går runt och existerar. Det är drömlivet.

– Jag vill ta hand om stora djur, elefanter, giraffer. Det är en större utmaning att få en elefant att gilla en än någon på Spy Bar, liksom. Jag gillar inte att släppa in folk, men jag kan släppa in en elefant, för den skulle aldrig göra mig illa. Förutom att döda mig. Men då får den göra det. Det är inget personligt mot mig.