I kväll möter vårt herrlandslag Iran på Friends Arena, och fastän Irans landslag har tusen och åter tusen fans i Sverige så handlar mediebevakningen inte särskilt mycket om deras spelare, styrkor eller svagheter, inte ens om deras avgående förbundskapten och varför han är på väg bort. Det är mest en diskussion kring om matchen ska spelas eller inte, och hur man som bäst påverkar ett land som inte tillåter kvinnor att gå på herrfotboll.
Ska man delta och försöka påverka, eller bojkotta för att visa att något är oacceptabelt, men med risken att det inte gör någon skillnad? Jag förstår de som tror på båda vägarna och det är en extremt svår balansgång ibland.
Ett liknande val stod jag inför nyss, även om det var en helt annan situation – att försöka påverka men riskera spela med i något jag inte kan stå för, eller stanna hemma och inte göra något och hoppas att vår tysta protest skulle påverka någon, någonstans.
Jag och konstnärinnan Farvash Razavi med iranskt ursprung valde att skapa och ta med ett herrfotbollslag från Sverige till Iran i en välgörenhetsturnering vi fått nys om och vara managers för det, försöka påverka på plats och på ett diplomatiskt vis försöka få till en kvinnoläktare och ta plats i det här extremt könssegregerade sammanhanget.
Vi fick jättemycket uppmuntran från vår tränare Abbas, som är före detta förbundskapten för Irans herrlandslag boende i Sverige, och massa stöd från organisationen av fotbollsspelande artister som anordnade turneringen i Iran. Vi stod där på scenen bland alla män under lottningen som kablades ut i tv, vi fick utrymme i media gång på gång där vi berättade om vårt lag och arbetet med det för nyfikna och positiva journalister, jag fick massor av frågor om mitt arbete med fotboll i Sverige, och till slut stod vi också på en kvinnoläktare på en arena i Azadistadion och skrek av lycka när Swedish Heartists gjorde mål.
Vi valde att försöka göra skillnad och ta plats inuti, dokumentera resan för att kunna visa situationen hemma sen, men funderade också gång på gång på gång vad vi samtidigt spelade med i.
Det håller gradvis på att ske en förändring i Iran. Den feministiska kampen som sker där är ofta koncentrerad kring frågor som fotbollen, eftersom det finns en sån längtan att gå på sporten. Fotbollen engagerar nästan alla och besitter en oerhört politisk kraft, och det är en väldigt tydlig fråga att arbeta kring. Med hjälp av påtryckningar från utländska journalister på plats som sett protesterna utanför arenorna har det hänt att kvinnor släppts in för att se matcher, något som varit helt otänkbart i perioder efter revolutionen.
Jag, azerbadjanska fotbollsfruar och den iranska tjejarklacken.
Jag gläds något så oändligt med alla de som kommer kunna se sitt eller sina landslag i kväll på Friends. Fotbollen är så stor i Iran och hos de utflyttade. För mig representerar landslaget folket och vi får aldrig glömma att en befolkning (spridd världen över dessutom) och de som styr ett land är två helt olika saker. Folket förtjänar inte att isoleras. Sport och kultur kan användas som en väg till möten som sår frön till förändring, öppnar för samtal och diskussioner, belyser en situation och få upp frågor i media, ett tillfälle att önska eller kräva något och att lyssna. Ikväll kommer det sitta miljoner iranier vid sina paraboler och se de tusentals kvinnorna ta plats i publiken, överlyckliga att få se sitt/sina lag på planen.
Många tycker Hamrén och förbundet varit för tysta angående förbudet för kvinnor att gå på herrfotboll i Iran. Min gissning är att en bojkott och tyst protest från förbundet tyvärr hade varit såååå tyst att den definitivt inte hade hörts ända till Iran.
