Ännu ett Lundellalbum som inte hittar hem till någon annan än till pojkarna längst fram? Ännu en schizofren rundpall så kraftig att avsändaren dräper i backen av all kraft som ligger bakom den? Ännu en parentes som känns forcerad, ofärdig och maniskt nedtryckt på band eftersom det måste förevigas, vad ni än säger och skit samma om det känns relevant i morgon?
Inte den här gången, och fråga mig
