Merz tredje album (hans förra fick högsta betyg här) inleds med att han blir vräkt, och den sorgfria attityd som präglar skivan får nog betraktas som en fasad. Bland den barlast han tvingats lämna efter sig finns en hel del av de elektroniska leksaker som präglade föregångaren, men värre är att föregångarens klockrena sånger här är lite mindre skarpa, måhända som en följd av tillvarons otrygghet.
