Gustaf Kjellvander har egentligen bara två saker gemensamt med storebror Christian. Det ena är det djupa vemod som vilar tungt över bådas musik, och det andra är en fantastisk förmåga att skriva självklara melodier som känns som gamla vänner redan första eller andra gången man hör dem. Men där upphör likheterna när Gustaf spelar mer fantastisk och djupt dramatisk mollpop än någonsin förr, och sjunger som om han vore Edwyn Collins bror och ingen annans.
-----
