MARDRÖMMAR OM BLONDINBELLA OCH NINA ÅKESTAM

I morse vaknade jag kallsvettig, trots att jag egentligen borde ha vaknat inslingrad och bara svettig. Det tog ett tag innan jag förstod vad kallsvettigheten kommit ifrån, innan jag lyckats plocka fram drömmarna från det där utrymmet längst bak de brukar förvaras i.

Jag hade drömt att Blondinbella skulle ha barn, att hon adopterat ett barn för att slippa föda själv, och att hon nu när hon fått barnet, inte heller ville amma det, för blondinbella hinner inte både amma och jobba. Istället fick jag jobbet som Blondinbellas amma, jag jobbade och ammade. I drömmen satt jag om nätterna med barnet vid min barm och skrev som det inte fanns någon morgondag till deadline. Jag var skräckslagen och stressad. Och Blondinbella kom förbi mig då och då för att se sitt barn. Själv satt jag där med gigantiska ammar-bröst och försökte le, försökte få min egoboost mellan försenade deadlines och amningsrusiga krönikör.

Nästa mardröm jag hade var att jag blev bjuden på middag hemma hos Nina Åkestam, och tvingades äta kött, för att hon skulle slippa störa sig, för en middag är ju viktigare än sina egna val. Jag tänker nu i efterhand att Nina Åkestam borde projicera det på sina egna ställningstaganden, jämställdheten till exempel, den kanske hon kan lägga åt sidan när hon ska gå på middag, jobba eller ligga på stranden.

Jag vet inte riktigt vart drömmarna kommer ifrån, men jag tänker att mammaklänningen jag har på mig idag kanske spelar in. Nina Åkestam-drömmen kommer nog bara helt enkelt från ett ytterst puckat tankesätt.

Nu ska jag gå på stan, för det är viktigare att konsumera än att ha trevligt.
Hejdå.