Det delas ett budskap på Facebook idag och orden fick min mage att värka. Och nångång snart ska jag skriva om utanförskapet, både det vuxna och det från barndomen. Om hur vidrigt det är, om hur det krävs så lite för att få en annan människa att känna sig obetydlig och värdelös. Om hur det skrämmer skiten ur mej att mitt barn ska börja skolan till hösten. Att hon ska bli en av de osynliga, eller ännu värre, den som inte vill synas men som alla ser ändå. Spåren som grävs in som liten. Självbilden som skapas hos en tioåring, den är vansinnigt svår att skala av sig som vuxen, trots att man vet bättre, borde kunna.
Det är sådan skillnad på att veta och känna. Jag vet allt, känner knappt en tredjedel.
Och alltså. Ensamheten. Att inte kunna knyta an till någon, att konstant bli bortstött eller hånad, att själv isolera sig pga rädsla eller oförmögenhet. Läste någonstans att flockdjuret människan är mer rädd för ensamheten än för döden och det låter rimligt. Visst, inte alla människor. Men jag tror att de personerna är undantag och jag tror också att många som väljer att inte finnas mer gör det just för att de känner sig alienerade från allt och alla, det finns inget som håller dem kvar. Att liksom, oavsett orsaken till den där bottenlösa ensamheten (mobbning, depression, what have you), så är det oerhört svårt att finna någon mening med tillvaron om man inte är förankrad någonstans. Om ingen någonsin ser en, hör ens ord. Eller om ingen någonsin når in för att man för längesedan stängde av, man ser bara det som är fult. Med världen och en själv. Att världen vore bättre, finare, om man bara försvann. Att man gör den en tjänst. Eller vad fan vet jag egentligen. Jag har inga vetenskapliga belägg, jag har inte läst på kring ämnet - jag utgår bara ifrån skit jag själv snuddat vid.
Men tills jag orkar gräva i den abyssen rent textmässigt så uppmanar jag alla att tänka lite så här. För det krävs så jävla lite ibland. Att få någon annan att inte känna sig... ja men inte vet jag. Helt jävla onödig och utan mening. Så. Säg "hej", möt en blick. Retweeta en jävla tweet. Ni fattar ju vad jag menar. Det gäller inte bara barn och ungdomar. Det supergäller mänskligheten.
