Gud vad det inte är jag som är avsändare på den här låten, hörrni. Jag tror det är därför jag gillar den så mycket, hon får säga orden jag själv inte kan. Jag är mer... jag citerar min vän J här, jag är den som slänger mej ner på golvet och håller fast i ett par alldeles för taniga vader som vill gå. Men orka vara sej SJÄLV hela himla tiden, några av mina starkaste ögonblick i livet har jag varit när jag låtsats att jag är Beyonce och ba... sagt ifrån, gjort slut, gått iväg, drämt ner foten, skrattat misery rakt upp i ansiktet. De där sakerna jag är så dålig på själv. Eller, jag har åtminstone varit dålig på det. Nånting är förändrat.
För vet ni, jag lärde mej av mina rollspel, fanimej. Jag är mycket coolare idag än för ett år sedan. Jag tar full kredd för det, jävlar vad jag kämpat, men den styrka jag inte hittade hos mej själv, den fann jag mestadels i populärkulturen. Som t ex Beyonce. Buffy. Veronica Mars. Cj. Mamma Taylor. Alla de där brudarna jag själv tillskrivit superkrafter. Och jag skojar inte, jag har PÅ RIKTIGT använt mej av "what would Bey/Veronica/Buffy etc do?" i vardagssituationer. Det är inte ett skämt.
Jag körde stenhårt på fejk it til you make it, det var till och med ett råd från min psykolog. Gör det bara, låtsas du kan och se hur det går, vad är det värsta som kan hända, du kommer bli förvånad. Sa hon. Och så gjorde jag det. Och det var det svåraste halvåret i livet. Men det blev bättre. Det blev BRA. Jag är fortfarande värsta mjukisen, men inte på bekostnad av min egen självkänsla.
Det är så klart en pågående process. Och va fan. Alla är gjorda av plockepinn då och då, till och från. That's life ju. MEN! Då kan det faktiskt vara himla upplyftande att sjunga med i Irreplaceable och Queen B-knycka lite på halspartiet - även om det inte är helt och fullt på riktigt. Så gör det nu. Funkar ypperligt även om man känner sej on top of the world.
