Jag lärde känna Ante senvåren 2010. Framåt hösten samma år var vi ett par. Vi var tillsammans rätt precis ett år, under någon av september 2011:s sista dagar gjorde han slut.
Jag letade egentligen efter något helt annat bland texterna på bloggen, men hamnade mitt i sorgegröten som var hösten/vintern 2011. Det här inlägget är skrivet för prick två år sedan, den femte oktober. Det har gått en knapp vecka efter att vi gjort slut, jag filosoferar lite kring sorgen - och jag är så hoppfull om att det ska gå över. Inte helt naiv, jag tycker ändå att jag är rätt krass och medveten om att det kommer bli hårt, men hade jag ens FUCKING ANAT de följande arton månaderna hade jag nog fan kastat in handduken asså.
Och sen kom en vanlig jävla random kväll en helg i februari i år. Och plötsligt var spelplanen annorlunda men ändå exakt lik.
Ibland sitter jag dumstirrandes och liksom... Hänger. Inte. Med. Ett SMS och hans namn på displayen stryper all tillförsel av syre under några nanosekunder innan jag kommer på att vi är här nu. Vi är inte då. Jag tror att det var ögonblicket jag gav upp om oss helt, som jag omedvetet gjorde nuet möjligt.
Men det visste jag ju inte då. Det fanns bara total utplåning.
Ikväll ska vi göra moodboards till vår nyinköpta lägenhet, och jag måste - för första gången i livet tror jag - jag måste anstränga mej för att erkänna att jag är lycklig nu. Inför mej själv och inför andra. Även fast det kan tas ifrån mej då. Jag är lycklig, jag mår bra, och jag ska försöka att inte skämmas över det. För det är så, och har alltid varit så. Jag finner en viss skam i att vara lycklig, har alltid identifierat mej med de smutsiga trasiga olyckliga - jag känner mej som en svikare nu. Som en ointressant skittråkig jävla lycklig. Min mardröm. Min ouppnåeliga hemliga dröm om nätterna.
Och ja, det kan ha raserats innan året är slut. Av massa olika anledningar. Men det är väl själva FAN om jag inte ska få vara en av dem fram tills dess.
