Jag har i över en månad vetat att mamma och mini-släkt skulle komma hem till mej idag lördag före nyår för lite julfika och julklappsbyte. Jag har även vetat att Hanna ska följa med dem tillbaka till Sala och ha mys med mormor och morfar över tre nätter. Dvs över nyår. Jag har vetat det. Och jag har tänkt att det är "soft ju", för att... well, det är ju det. Och nu har de precis gått, vi har kramats hej då, Hanna har kvittrat glatt om alla julklappar som väntar hemma hos morfar som hon ska få imorgon, hon stod där med en öppnad Toffifee-ask i högsta hugg, med sin lila mössa och ljusgrå hoodie med små öron på luvan så att hon ser ut som ett litet valfritt gulligt djur när hon har den uppdragen. Ben med bara strumpbyxor på, blå med vita prickar, slarvigt och hastigt nedstoppade i ett par kängor som hon inte brytt sej om att knäppa. Vi har packat en ICA-kasse med det hon behöver ha med sej, hon har egentligen dubbelt upp av allt hos både mormor och morfar. Och hon vill inte kissa innan hon går ut till bilen, enligt Hanna själv är hon aldrig kissnödig när man frågar, däremot tre minuter senare när det är stört omöjligt att få fram en toalett i tid. Och jag står på huk i hallen, sträcker ut armarna och vi kramar varandra och hon är så liten men ändå så stor och plötsligt vill jag bara gråta av separationsångest men jag håller mej till sen, till efter de har gått, så istället viskar jag "jag älskar dej, korven" och hon säger "ähmen mamma jag heeeeeter inte korven" och så pussar hon mej och kramar mej hårt igen och säger att hon älskar mej också. Och så säger mormor att hon ska komma för Andreas och Lovina är redan ute i bilen och de traskar över gården som är snöig och isig och hal och när de kommit fram till porten in till trappuppgången så vänder Hanna sig om och tittar på mej och säger "puss och kram" och springer tillbaka och så gör vi om hela proceduren innan hon tjolahoppsar ut genom porten, ut till bilen, bilen som de ska ut med på snömoddiga vägar upp emot Västmanland och jag har förmanat Andreas alldeles för många gånger om att han måste köra försiktigt, han håller väl hastighetsgränserna, man behöver inte köra nittio bara för att man får och så stänger jag ytterdörren, städar undan allt julklappspapper, plockar in disken i diskmaskinen, städar undan spåren från julmyset, torkar av bordet, spar Hannas glitterlimspyssel i en liten låda som jag ställer i hennes pysselskåp och det är alldeles tyst överallt, och nyss var det ljud överallt och Hanna var här.
Och då kommer tårarna.
