Vi har inte hört något från Dungen på ett tag. Medlemmarna har dykt upp på olika håll, bland annat med Amason, The Hanged Man och Anna Järvinen. Nu släpper de sitt första album på fem år och Nöjesguiden har träffat dem för att prata återförening med hjälp av covers och varför Gustav Ejstes vägrar prata om texterna.
När jag stämmer träff med Dungen för att tala om deras första skiva på fem år står det snabbt klart varför det varit svårt att samla bandet till inspelning under åren. De trillar in i baren på Hornstull Strand i Stockholm allteftersom, trummisen och småbarnsföräldern Johan Holmegard sist, och hinner sitta tillsammans ungefär tio minuter innan Reine Fiske måste sticka för att hinna till sitt middagssällskap. Men med samma analysmodell är det också lätt att förstå hur viktiga de ändå är för varandra, för innan sällskapet hunnit upplösas har de hunnit spontanplanera var och hur de ska ses för en gemensam utekväll om några timmar. Om Dungen en gång i tiden var Gustav Ejstes ensak helt och hållet är det idag en tight och nära gemenskap, och det fortsatta samarbetet var aldrig något annat än en tidsfråga.
För även om vägen till det nya albumet Allas Sak var lång var den egentligen inte särskilt svårframkomlig.
– Det fanns alla möjliga anledningar till att vi tog en paus, menar Gustav Ejstes. Vi hade gjort en lång turné, och när vi kom hem kändes det att vi behövde pausa.
Ingen i bandet övervägde någonsin om pausen var på väg att bli en mer permanent separation. Trots att Reine Fiske med sin välförtjänta status som en av landets bästa och mest personliga gitarrister fördrivit tiden i sammanhang som Anna Järvinen, The Amazing, Motorpsycho, Elephant 9 och ett återuppväckt Träd Gräs och Stenar konstaterar han att han hela tiden saknat Dungen.
– Ibland har jag saknat att ha Johans trummor i ryggen.
– Så var det inte alls för mig, invänder Mattias som tillbringade pausen bland annat i The Hanged Man och Little Children. Jag har snarare tyckt att det var skönt att kunna spela andra grejer.
Så resonerar Gustav också.
– Det var befriande. Det har hänt att jag känt mig mer Dungen på annat håll. För även om musiken varit annan har det funnits samma typ av spelande. Men åren går, och plötsligt hade vi inte gjort en skiva tillsammans på väldigt länge. Det var egentligen Mattias Glavå som drog igång processen igen. ”Ska ni inte göra en platta igen”, tjatade han.
Tack vare producerande Mattias Glavå skilde sig arbetet med Allas Sak ordentligt från tidigare inspelningar.
– Du släppte ansvaret till Glavå, säger Reine Fiske till Gustav Ejstes som nickar instämmande. Det beror väl på att både du och vi litar på honom. Förr bestämde du till och med var varje trummikrofon ska sitta, men den här gången släppte du det.
– Det var så skönt att kunna sätta sig i baksätet, pustar Mattias Gustavsson.
Med förtjusning beskriver Dungen hur Mattias Glavå inte bara har en utmärkt studio full av gedigen utrustning, utan att han också har ett strängt dogma som bland annat pekar på vikten av att komma till studion med färdiga låtar att spela live och tillsammans. För Dungen var det ett nytt sätt att arbeta.
– Jag har jobbat med att göra nya låtar hemma hela tiden, så jag hade en hel del, förklarar Gustav. De har hunnit ta några varv i huvudet, så jag kunde sammanställa låtarna tillsammans med Mattias Glavå.
En av Mattias Glavås inspelningsidéer var att gå därifrån, men att låta inspelningen pågå ändå.
– Han hade en idé om att det skulle bli underverk om han inte var där, förklarar Gustav.
– Så blev det inte, konstaterar Reine torrt. Vi använde ingenting från de inspelningarna alls, och kommer aldrig att göra.
Så hur hittar ett band tillbaka efter fem år? Börjar de precis där de slutade, eller börjar de på en helt ny musikalisk plats?
– Man börjar lira covers, skrattar Johan Holmegard.
Som Ack Värmeland du sköna som oväntat dyker upp i avslutande Sova, och sedan lika snabbt försvinner igen?
– Haha, just det, flinar Gustav lätt generad. När vi spelade in Sova halkade vi in i den lilla melodin. Så tittade vi på varandra, liksom i överenskommelse om att nu är det dags att sluta spela den här låten.
När jag föreslår att texten till Sova möjligen kan ses som en kommentar till hur järnrörsförsedda riksdagsmän tar sig rätten att sortera och sortera bort människor och medborgare (”Man får förlåta dem som vill kalla det vårt land”) lyssnar Gustav intresserat. Men han kommenterar det inte. Hans ovilja att förklara sina texter är väldokumenterad, och även om skivtiteln Allas Sak uttrycker någon form av kollektivism vill han inte ge sig in på resonemang om det finns något politiskt ställningstagande i Dungens texter.
– Min betydelse av texten vill jag inte dela med mig av, svarar han och vrider lite obekvämt på sig.
Johan däremot pekar på skivans titel som politisk, och Mattias är inne på samma spår. Men Gustav är angelägen om att respektera lyssnarens tolkning.
– Min fiollärare fick mig att förstå det där. ”Jag ska spela en låt för er”, sa han, och betonade alla tre leden ”jag”, ”en låt” och ”er” lika mycket. Det är tre delar som tillsammans utgör upplevelsen.
– Konstnären Marcel Duchamp hade samma devis om konstnären-konstverket-publiken, fyller Mattias på för att förklara Dungens uppfattning om publiken som medskapare.
Att han inte vill analysera dem betyder dock inte att texterna är oviktiga för Gustav. Tvärtom.
– För mig är texterna extremt viktiga. En del melodier kommer helt färdiga med text, och andra får jag jobba med. Men av Amanda Bergman, som jag jobbar med i Amason, lärde jag mig att det är viktigt med högt i tak. När jag vet vad jag vill få fram vrider jag och vänder inte så mycket på orden. Och någon gång har vi kapat sången helt när vi precis blivit klara, så att låten blivit instrumental.
Gustav har svårt att peka ut några lyrikförebilder.
– I början pratade folk mycket om Ramel och om Turid, och det stämde väl. Men sedan har jag fått mer självförtroende, och hittat egna uttryckssätt. Men jag kan beundra folk som är retoriker. Politiker, talare, folk som kan uttrycka sig på medryckande och övertygande sätt.
Förra året ställde sig Dungen under filmduken i biosalonger både i Stockholm och Göteborg för att spela ett livesoundtrack vid visningen av den animerade långfilmen The adventures of Prince Ahmed från 1926. Jag undrar hur de vågade sig på något så självutmanande, men ingen verkar tycka att det var en särskilt stor sak.
– Gustavs musik… börjar Johan men blir omedelbart rättad av Gustav.
–Vår musik!
– Gustavs musik, fortsätter Johan oberört, är väldigt cineastisk. Egentligen är det konstigt att inte fler filmmakare har hört av sig, istället för de där förutsägbara musikvalen de brukar ha.
Ändå kan det uppfattas som väldigt modigt att spela filmmusik live.
– Det var total hybris, kanske, resonerar Gustav. Men å andra sidan ligger vår trygghet i att kunna hitta på i stunden.
– Det var bara skönt, menar Mattias. Vi stod i mörkret, och det var så uppenbart att ingen i publiken kollade på oss över huvudtaget. Vi kunde vila i ett tema i fem minuter, hade det varit en vanlig konsert hade vi aldrig kunnat upprätthålla publikens koncentration på det sättet.
Hela bandet nickar, och Gustav sammanfattar Dungen.
– Det är till ett sådant fokus man vill nå, den känslan. För några estradörer vill vi inte vara.
Allas Sak (Smalltown Supersound) släpps i dagarna.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2015.
