Till häst genom Västerbotten heter boken som Olof Wretling och Sven Björklund gav ut hösten 2014. Inspiration till projektet har de fått av bröderna Grimm. Vi träffade de svenska scenkritikernas skötebarn på Mosebacketerassen för en pratstund om hästar, teaterdrömmar och behovet av att få utlopp för sina galna idéer.
I juni i fjol gav sig duon av på en resa till häst genom Västerbotten, med syfte att nedteckna landskapets berättartradition. Till boken satte de upp en föreställning med samma namn, som i helgen hade nypremiär på Södra Teatern. Under hösten och vintern turnerar de landet runt med föreställningen de beskriver som en bokpresentation i gränslandet mellan talbok, powerpoint och hiphop.
Vi har precis blivit färdiga med intervjun och jag föreslår en snabb bild under valvet upp till Mosebacketerassen.
– Jag kanske kan ta ett foto av er här på trappan?
– Ja, eller så frågar vi någon här på torget om vi får läsa högt för dem?
Jag strosar efter Olof och Sven när de smyger upp framför en grupp turister utanför ingången till Södra Teatern. Jag lyssnar på när de två stirriga figurerna förklarar för den förvirrade turtisttrion att “Klara från Nöjesguiden ska ta en bild på oss, får vi läsa ett utdrag ur vår bok för er?”.
Jag hade kunnat göra en hel del research på er, ni har ju jobbat ihop rätt länge. Men jag tänkte istället låta er berätta lite. Vad sysslar ni med?
Sven: – Vi fick frågan hur länge vi jobbat ihop och kom fram till att det var 18 år. Vi skriver, spelar teater och du, Olof, regisserar också en del. Vi rör oss i den här scenen, radion, TV:n, och varvar de olika projekten. De flesta känner nog till oss från vårt radioprogram Mammas nya kille i P3. Vi utgör halva gruppen Klungan också. Det är väl egentligen det.
Jag läste i en intervju att när ni började arbeta blev det nästan osunt mycket jobb. Är det fortfarande samma tempo?
Olof: – Ja, så mycket. Mammas nya kille är fruktansvärt på ett sätt. Det blir som en fabrik, och samtidigt har vi kraven på oss själva.Vi har aldrig blandat in kraven på oss utifrån, men vi har alltid höga krav på att det måste bli bra. Jag menar, jag tror att jag och Sven gör 60 ingångar och scener var till Mammas nya kille. Det blir ju normen också, att det ska göras.
Sven: – Det är både och, högt tempo och kvalitetstänk. Men det positiva är att saker måste ur en. Det är fan bara att leverera.
De två är först i Klungan med att släppa en bok. Förfrågan fick de av Bonnier redan 2010. Temat var valfritt och det fick i stort sett ta precis hur lång tid som helst. Gruppen hade precis varit ute och turnerat, var trötta på varandra och tyckte att det var skönt med ett nytt projekt. Men sen lades boken på is.
– Till slut började Bonniers ha funderingar kring hur det stod till med tankebanorna kring arbetet, om vi hade några idéer, säger Sven.
Hur kom idén till då?
Olof: – Det var precis 200 år sedan bröderna Grimm samlade in berättarskatten om Rödluvan och Mästerkatten i Stövlar. Vi har alltid haft en genuint intresse för berättande, så det kändes naturligt. Men skillnaden för oss som jobbat med teater är att en monolog är inte samma sak som ett berättande. Berättelsen ska vara sann. En monolog är mer ett gestaltande, men vi har jagat sanningen i berättelsen. Vi har gjort det Bröderna Grimm gjorde, men i Västerbotten. Genom sly och obygd.
Hade ni ridit innan?
Olof: – Jag är astmatiker, jag får inte rida. Men det finns iallafall bildbevis på att jag suttit på häst.
Han går och hämtar två exemplar av boken. Det märks att det är viktigt ändå, att ta fasta på det som faktiskt är sant. Det som inte går att ifrågasätta. Vad gäller resten av historien är det fortfarande oklart vad som egentligen är sant. På frågan om de två sovit i tält får jag bara det svävande svaret att de haft med sig ett berättartält, så om vi pratar om en flera månaders lång hajk på häst genom Västerbotten eller en liten promenad med häst i koppel förblir oklart.
Övervägde ni inget annat färdmedel?
Sven: – Vi är inga motorcykelkillar. Vi tänkte att man skulle kunna närma sig oss, man får de historierna man förtjänar. Det blev mer äventyrligt.
Bröderna Grimms berättelser blev Disney-filmer. När händer det er?
Olof: – Det är drömmen. Man måste nog sätta det lite i perspektiv, vara lite realistisk. Det är tvåhundra år sedan de skrevs, och de blev filmer hundrafemtio år senare. Men vår bok ska bli radioteater i P1, det blir tre avsnitt, ett avsnitt för varje årstid i boken. Sen har vi drömmen om att bli dubbade till nationalskalder.
Har något av det ni gjort i offentligheten fått mothugg?
Olof: – Jo, men är inte humor sådan? Vi får absolut höra att “ni är inte alls roliga”, och oförståelse för att andra skulle tycka att vi är det.
Sven: – Det är det jag tycker är roligt, utmaningen i att göra det hemska varmt. Humorn kan ha många olika funktioner. Dels har boken en komisk idé om att vi har ridit i Västerbotten, men det finns också ett lager av samhällskritik och ett litet lager av drift med två vita män som vill bryta ny mark. Men det är upp till betraktaren att läsa in, och förhoppningsvis skratta åt. Där kommer den humorn som vi vill jobba med.
Jag gillar att fråga – får man skämta om allt?
Olof: – Jag vet inte om jag tycker att det är så intressant som kompassriktning om jag ska sätta mig ned och jobba. Men om det är för att berätta en historia, och verket ska förmedla en känsla, så måste man det. Men som jag tror att Sven också tycker är jag inte så intresserad av den kalla och elaka humorn, det kan jag tycka är för enkelt. Då är det häftigare att försvara något och stå för det. Det finns verkligen ingen anledning till att skämta om allt.
Hur mycket allvar vill ni få med?
Olof: – Jättemycket. Det är nog det som är basen. Att vi tar det allvarliga och gör humor av det sen. Det är vårt sätt att hantera allvaret, att vi angriper det. Vi har aldrig uttalat sagt att “nu suger vi tag i det här specifika problemet”, typ kvinnor i bolagsstyrelser. Det är mer att vi springer på olika saker.
Hur politiska är ni då?
Sven: – Egentligen är väl all form av uttryck och konst politisk. Allting på en teaterscen förmedlar ju någonting till publiken, oavsett om du vill det eller inte. På så sätt, om man låter boken och föreställningen sjunka in, finns det ganska mycket kritik i den.
Vem har alla idéerna?
Olof: – En riktigt bra idé ska ingen veta vem det var som kläckte. Du säger något, sen säger Sven något, och jag spinner vidare. Den ska hänga i luften. Då lever idén ett eget liv här emellan oss. Du ser tveksam ut, Sven?
Vi pratar vidare om kärleken från kritikerna, och att trots all bra kritik Klungan fått genom åren är det fortfarande mötet med publiken som väger tyngst.
– Det finns inget bättre än att beröra sin publik och att de går nöjda från våra föreställningar. Om en bra recension kan sälja tjugo biljetter extra är det såklart bara toppen, säger Olof.
Mammas nya kille har över 55 000 gillningar på Facebook och ibland förekommer det till och med att fansen skrivit fan fiction. Twitterkonton i Klungan-karaktärers namn uppkommer ibland. Olof kommenterar dessa hittepå-konton.
– När det händer kan det kännas som att någon cyklar på ens egen cykel. Hallå, jag ska faktiskt till jobbet så jag behöver min cykel, tack.
Vill ni fortsätta göra böcker?
Olof: – Ja, det var väldigt roligt att få skriva, att när man skrivit och blivit färdig så står det där, och då är det klart. Teater är ju ett möte, varje kväll är mer levande. Det här belönar kontrollfreaket i en mer. Drogen att få ett segel att fyllas med skratt och luft får man inte riktigt av att skriva bok.
Läs också: Saga Becker bryter tystnaden.
