Var femte gymnasieelev uppger att de någon gång utsatts för sexuella övergrepp. Samtidigt hävdar föräldrar att det är för obehagligt för skolbarnen att behöva läsa böcker på ämnet.
I förra veckan skrev Metro om en undersökning från Allmäna barnhuset, som visar att var femte elev på gymnasiet blivit utsatt för sexuella övergrepp. 29% av flickorna svarade ja. I en femtedel av övergreppsfallen är förövaren någon som offret är jämnårig med och känner sedan innan. Sifforna är inte det minsta förvånande, men det känns relevant att ta upp detta nu, i en tid där kulturpersonligheter skriker att de ska hugga en kvinna med en yxa i fittan och andra män skrattar åt det, och i en tid där föräldrar anser att det inte är lämpligt för deras barn att lära sig om konsekvenserna av sexuella övergrepp i skolan.
Mina första möten med sexuella övergrepp skedde i årskurs sex. Vardagen började gå ut på att vi tjejer jagade efter killarna som stormade vårt omklädningsrum efter idrotten, mina vänner blev överfallna och tafsade på i korridoren, och flera fick sina bindor uppklistrade på skåpet och på ryggen. När jag började högstadiet bytte jag skola, med förhoppningen att det skulle bli bättre. I den nya klassen var vi tjugotvå tjejer och åtta killar, men trots överrepresentationen av flickor lyckades jag ändå bli vän med det största svinet av pojkarna. Han spelade på mina känslor och när jag inte ville skicka bilder på mina bröst hotade han med att avslöja mina hemligheter.
Sedan var det dags för gymnasiet, och trots att det var på en av de mest genusmedvetna gymnasieskolorna i Stockholm var jag beredd på det mesta. Och så vips, på en övernattning med ett gäng vänner, så vaknar jag mitt i natten av att en av killarna tar sig friheter med mig.
Efter studenten började jag jobba som vikarie på den skola där jag gått som barn. Jag såg direkt samma gamla mönster utspela sig, nästan tio år senare. Det var som att själarna från de pojkar jag tidigare gått i skolan med hängde kvar i klassrummen och hade tagit över de elever jag undervisade. Det var som att återigen stå framför sin värsta mobbare.
Inte en enda gång under min skolgång pratade vi om övergrepp i skolan. Inte nog med att det som hände mig och mina vänner sker överallt, varje dag – jag får känslan av att många föräldrar, som i fallet när Kort kjol-böckerna togs ur undervisningen, inte ens vill röra vid tanken att ens barn kan vara medskyldigt. Istället läggs fokus på att det kan vara obehagligt för barnen att lära sig om verkligheten.
Men att neka barn att lära sig och att prata om följderna av sexuella övergrepp är att direkt osynliggöra oss som blivit utsatta. Vi var tolv år gamla, fortfarande barn, när allting började. Det förföljer mig att ingen sade till, att inga åtgärder vidtogs, att allting fortsatte precis som vanligt och att det är fullt naturligt att barn förgriper sig på andra barn. Det är skrämmande att jag i framtiden kanske måste placera mina barn i den skola där jag, på mer än ett sätt, växte upp.
Läs även: "Hur mår du?".
